Jag hatar SVT

SVT har gjort mycket i sina dagar som jag uppskattat, men just nu känner jag att de så kapitalt misslyckats med sitt uppdrag att vara opartiska att jag inte längre kan se att de har något som helst existensberättigande som Public Service-kanal. Jag har sett mycket inskränkt och normativt nonsens i svensk media, men i modern tid tar fan det här priset.

Under ett av programmen i melodifestivalen har alltså SVT bestämt sig för att, under bästa sändningstid och allt, sända ett fyra minuter långt sång- och dansnummer om hur alla bögar  – och bara bögar – är fjolliga och gillar schlager. Jag vet inte ens vad jag skall kalla det. Det är den värsta jävla homofoba propagandan jag sett i svensk media från modern tid. En  första impuls var att jämföra det med något Sverigedemokraterna skulle säga, men jag tror fan inte ens att de skulle göra något så här dumt. Jag är så jävla förbannad just nu.

Jag har sett folk påstå att detta bara skulle vara satir, eller en ploj baserat på ett nummer från Tony Awards, men det är inget jag köper. Programledarna spelar inga karaktärer, och ingenting i numret antyder att det är normer det driver med.

Låt oss jämföra med klippet från Tony Awards. I detta klipp går Neil Patrick Harris runt i publiken och skryter över alla heterosexuella män som är där, ungefär som att det skulle bevisa hur mycket teater konformerar till den traditionella normen av “manlighet” (det bevisar det inte). Viktigast av allt är dock delen där de börjar prata om judar, pensionärer, liberal intelligentia, osv.

It’s not just for gays,

The gays and the jews,

And cousins in from out of town you have to amuse,

And the sad, embittered malcontents who write the reviews,

And also foreign tourists and the beats of senior citizens

and well-to-do suburbanites and liberal intellectuals,

Oh, that group is only really Jews and homosexuals,

I’ve lost my train of thought, oh yes, it’s not just for gays anymooooore

Detta stycke sätter tonen och kontexten för hela numret. Genom att stapla minoriteter på varandra, och genom att i denna hög inkludera några smått absurda grupper (“kusiner som hälsar på” är inte precis en utsatt minoritet), bidrar stycket till att göra hela “theater is for the gays”-motivet precis lika absurd. Det här korta och för vissa kanske till synes obetydliga stycket omformar kontexten för hela numret. Istället för att skratta åt hur homosexuell teater brukade vara, så antyder det istället att hela idén om att teater bara var för bögar till att börja med är en konspiratorisk och irrationell ståndpunkt. För att omformulera: I Tony Awards klippet driver man med den absurda idén att teater någonsin bara skulle varit “för bögar”. Det är normativa människor på USAs politiska höger man driver med, genom att jämställa deras normativitet och homofobi med konspirationsteorier om judar och “liberal media”.

I SVTs klipp finns ingen sådan antydan överhuvudtaget. Där handlar det istället om att visa hur mycket melodifestivalen tidigare handlat om schlager, jämfört med dagens bredare utbud. Det man driver med är inte konservativa värderingar – melodifestivalen har ju förändrats – utan hur tokig melodifestivalen var tidigare, på den dära tiden när det bara var fjolliga bögar – som SVT beskriver dem – som tittade på den. Humorn ligger alltså inte här i att man driver med någon folklig uppfattning om att melodifestivalen blivit mer “heterosexuell”, utan att den (enligt SVT) faktiskt blivit det. För att kunna åberopa “driva med folket”-argumentet måste man nämligen inkludera någon from av antydan om att uppfattningen är fel. I annat fall – dvs det här fallet – blir resultatet som sagt enbart att man konstaterar (sin idé av) faktum, snarare än att man driver med någon annans tokiga idéer. Eftersom denna viktiga beståndsdel utelämnats, kretsar “humorn” inte längre kring nya tittare, eller folk som inte tittar, utan kring att det minsann inte bara är de dära bögfjollorna som kan titta på melodifestivalen längre, med implikationen att det var de och endast de som tittade på melodifestivalen tidigare.

Hur sådan här jävla dynga någonsin kunnat få grönt ljus förstår jag inte, och egentligen bryr jag mig inte. Att så totalt kuka upp sitt uppdrag som SVT gjort här tycker jag uteslutar alla möjligheter till någon andra chans.  Om en välfinansierad, självständig, och åldersdigen apparat som SVT inte ens har omdömet nog att kasta sådana här idéer i makulatorn så fort de ser dem, är det uppenbart att de aldrig kommer ha några möjligheter att fullfölja sitt uppdrag om opartiskhet och neutralitet. Att medborgare skall tvingas betala pengar för att se homofob propaganda tycker jag är totalt jävla orimligt, och att vilja ha kvar SVT som public service kanal är fullständigt oförsvarbart. Jag säger avskaffa TV-avgiften och privatisera skiten. För min del har de förbrukat allt förtroende.

Fuck you, SVT. Fuck you så jävla mycket.

Idag blev jag glad på feminister i Sverige

Sverige är ett av de jämställdare länderna i världen, men jämställdhetsfrågor rasar ofta heta när de tas upp i media. Feminismen är inte okontroversiell, och i Piratpartiet brukar diskussioner om genusfrågor ofta väcka mycket starka känslor. De som kallar sig antifeminister brukar ofta skälla på feminister för att de är dumma. Och jag förstår dem.

Jag är inte antifeminist, men jag förstår dem som förargar sig på alla dumheter som spottas ut i feminismens namn på TV och i tidningar, av självutnämnda feminister vars hobby verkar vara att osynliggöra utsatta män. Det är den typen av människor som pratar om hur kvinnor tjänar mindre, men struntar i att män råkar ut för fler arbetsplatsolyckor och presterar sämre i skolan. De som talar om längre ambulansutryckningstider för kvinnor, men i att män lever kortar. De som motiverar sexköplagen med att prostitution är kvinnoförtryck, men som aldrig sagt ett ont ord om den manliga värnplikten. De som pratar om “mäns våld mot kvinnor”, trots att män misshandlas i mycket högre utsträckning än kvinnor. Sedan börjar de prata om en könsmaktordning där män är överordnade. Jag förstår att vissa personer blir lite lack när de ser det.

Jag håller inte med dem om att det legitimerar ett utdömande av feminismen, eftersom jag vet att det finns gott om feminister som inte tänker så, och eftersom jag inte tycker det skall vara någon tävling om vilket kön som utsätts mest. Jag håller inte med dem, men jag förstår dem. Jag har länge bedrövats över hur pass få feminister som faktiskt gjort tydliga, offentliga markeringar mot den sortens självutnämnda feminister som jag nämnde ovan. Genom att låta dem hållas, låter man dem också skjuta hela den svenska feministiska rörelsen i sank. Idag upptäckte jag dock till min glädje att många bloggare tar skarpt avstånd från sådana dumheter. Ibland blir man glad.

Karantän för topp-politiker

Hos SVT läser jag att en rapport från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) föreslår ett års karantän för avgående statsråd, statssekreterare, och generaldirektörer som vill gå över till den privata sektorn. Jag finner tanken föredömlig, och tycker det är en solklar fråga för Piratpartiet att driva.

Förslaget i sig tycker jag dock är en smula tamt. Jag ser inte varför det skall begränsas till högt uppsatta regeringsföreträdare, ej heller varför det skall begränsas. När det kommer till hur länge karantänen skall gälla får man förstås göra en empirisk bedömning av vad behovet är, och det är möjligt att ESO kommit fram till att ett år räcker, men rent intuitivt tycker jag det låter ganska klent. Om inte annat borde tiden kopplas till hur länge någon suttit. Till exempel skulle man kunna lägga på sex månader för varje mandatperiod (avrundat uppåt) avtjänad.

Det andra problemet är som sagt vilka det föreslås begränsas till. Jag tycker rent principiellt att alla riksdagsledamöter bör sättas i karantän, och även här kan det vara värt att låta tiden stacka beroende på hur länge man suttit. Hur kommuner och landsting vill göra med sina ledamöter, tycker jag kan lämnas till dem själva att avgöra, men eventuellt kan det finnas anledning att använda karantän även för vissa tjänstemän. Att förundersökningsledaren i TPB-målet, Jim Keyzer, utan påföljd kunde ta anställning hos en av de målsägande så fort utredningen var färdig, visar på hur djupt korruptionen kan sätta sig i polis- och rättsväsendet. Därmed inte sagt att vi skall sätta varenda lapplisa i karantän, men att applicera idén även på tjänstemän på mellannivå tåls att tänka på.

Rent politiskt-strategiskt tror jag frågan kan vara ett sätt att skapa (bra) uppmärksamhet. Det är en fråga som legat och bubblat under ytan i ganska många år nu, och jag har fått uppfattningen att gammelmedia brukar bli nyfikna när någon vill ställa juridiska krav på politiker.

Rent ideologiskt tycker jag frågan solklart ligger på PPs bord. Vi har redan från starten hävdat vikten av transparens i demokratier, och där ingår bekämpningen av korruption.

Kopimism as a Fundament of Justice

Yesterday I wrote my initial thoughts on Kopimism being recognised as a religion, and today I see that Rick has followed up his original post on the story, stressing the serious nature of this occasion (and being kind enough to quote me). I would now like to follow up on my first impressions with some additional reflections over the antique roots of the precepts behind this new religion.

In The Republic, Plato lays down much of the basis for his Theory of Forms. Therein is described an objective cosmos of Absolute Truth only for the gods to know, with mere mortals trapped in an illusory world of flickering shadows. With our intellectual faculties, however, and through reasoned discourse, we may achieve something approaching that Absolute Truth, and experience life in a way that is closer to its true form.

It is that reasoned discourse, and its implicit quest for metaphysical verity, which is of supreme interest to the Kopimist. The cornerstone of the Socratic Method is inquiry and discussion, as they are the means by which light is shone on epistemological barricades and millstones of ignorance. Through communication, a world-view may be defined and redefined with fresh perspectives and new ideas flowing dialectically from person to person, mutating and evolving along the way, and so only by partaking in such dialogues as a project of collaboration can we hope to shed our old illusions and move closer to the nature of Truth.

Freedom of information, thereby, does not only imply the supreme value of social interaction, as I described yesterday, but is also a necessity of the hunt for Justice. Only through the free exchange of ideas can the understanding of Justice be furthered, and to infringe on that free exchange, is to impede the pursuit.

Do not here mistake “information” for “speech” in its literal sense, for in communication and information is implied all culture. A picture may not express an idea as unambiguously as a well-written treatise, but neither can we accuse pictures of saying less or, if you will, expressing fewer ideas. Cinema, painting, music, or interactive art which we like or dislike all speak to some part of our being – else we would treat them all with indifference – and in so doing express ideas by means no less valid than rhetoric. As a consequence, all sharing of culture must also be considered conducive to the search for Truth and Justice.

Laws which hinder communication are therefore by their very nature unjust, for through this inhibition they frustrate the very pursuit of Truth and Justice. With this, it is clear to me that kopyacting is an epistemological and religious imperative, necessary for living and acting righteously. I put it to you then, that to seek impeachment of free communication, is to make oneself an enemy of Truth, and that to restrict the distribution of culture, is obstruct Justice itself.

A Few Thoughts on Kopimism as a Religion

The Missionary Church of Kopimism has now been officially ratified as a religion in Sweden. I have in the past heard it accused of being a frivolous endeavour, but I find such calumny ignorant.

This Kopimism values and reveres copying of information as a holy act of intrinsic sanctity. Far from being an excuse for filesharing, it is an endorsement of friendship and sociable nature as virtues to be held in higher esteem than fame, fortune, beauty, or “success”. Copying is a social act, you see, as copying information one has for one’s own sake would be meaningless. By sanctifying copying as an act, Kopimism elevates the exchange of knowledge, opinions, and culture – the fundaments of social interaction – to paramount admirability. In so doing, it invokes concepts traceable to the philosophies of antiquity.

Eipcureanism and Stoicism primarily spring to mind, being movements that stress friendship and contemplation over wealth, power, and licentiousness. Such beliefs entail no frivolous enterprise, but a profound re-evaluation of those precepts of our society which have led to that vicious love for money and status which has dogged our species since prehistory. By extolling the elimination of pain and cultivation of pleasant relations over the pursuit of licentious pleasures – wheather in this life or a perceived next one – these philosophies undermined in theory and metaphysics, if not always in practical authority and influence, the paradigm of the heaven-hunting theists, money-craving capitalists, tax-toting socialists, and technophobic environmentalists which remains the scourge of civilisation to this day.

By invoking such ideals of so dignified origins, Kopimism sets itself beyond the merely political ideal of a free internet, and affirms instead the metaphysical importance of the proliferation of information among people as a supremely social act, and therefore a supremely meaningful act. By virtue of its new beginnings, however, Kopimism is not weighed down by the baggage of the ancient philosophies, such as the determinism of the Stoics, or the personality cult of the Epicureans. Kopimism is, in short, a religion with ideological roots in antiquity, but which also embraces Enlightenment ideals like secular humanism and a belief in people’s ability to change the world.

Finanskrisens hot mot freden

En av de få fördelarna med finanskrisen är att när alla har slut på pengar så har ingen råd att kriga. Det pratades redan några år efter invasionen av Irak om ett krig med Iran, i media, och med den ständiga upptrappningen av tonläget hade det funnits en påtaglig risk för ett USA- eller Israel-lett krig i Iran inom några år, om det inte varit för finanskrisen. Tekniskt sett kanske risken fortfarande finns där, men jag skulle inte bedöma den som särskilt stor. Amerikanerna är ganska panka, och har dessutom börjat visa tecken på krigströtthet, och eftersom det är de som finansierar en stor del av Israels krigsmaskin lär inte Israelerna heller vara så pigga på idén, även om de lyckats bygga opinion för en invasion.

Det förefaller dock bara vara på kort sikt som finanskrisen minskar risken för krig, om man betänker de “lösningar” som populariserats under krisens gång. Idag försöker man rädda de mest krisande länderna med nödlån och stödpaket, vilket verkar avhjälpa problematiken kortsiktigt, men som på lång sikt kan få digra konsekvenser. Den första och självklara frågan som uppkommer är förstås vad som händer om krisländernas ekonomier totalt kollapsar och lämnar långivarna i sticket. Kort sagt: Vem skall stödfinansiera stödfinansiärerna?

Idag jobbar tyskarna tills de är 67 för att grekerna skall kunna gå i pension när de är 61. Det lär, förståeligt nog, skapa en hel del frustration hos den tyska väljarkåren. Något som lär skapa ännu mer frustration är om krisande länder som Grekland och Italien en vacker dag säger att de inte tänker betala tillbaka de där nödlånen, särskilt om beskedet kommer vid en tidpunkt där länder som Tyskland själva tvingas dra ner på sina utgifter. Betänk också att ett land som inte har råd att betala sina EU-partners förmodligen inte har råd att betala alla sina inhemska skulder heller, kanske inte ens armén. Som historien om och om igen visat oss över tusentals år, så tenderar militärer som inte får betalt av sina regeringar att installera nya regeringar som ser till att de får betalt.

Om man dessutom drar sig till minnes att Grekland och Italien har tämligen svag demokratisk tradition (nej, den Romerska republiken och Atens guldålder räknas inte) så ligger inte tanken på en militärkupp långt borta. Resultatet är mer än en politisk krutdurk. Lyckas inte stora länder länder driva in sina skulder med penna och papper, finns det en stor risk för att de försöker driva in dem med bly och krut. Detta gäller i synnerhet om man bestämmer sig för att samma praxis skall gälla för skuldindrivning länder emellan som personer emellan – dvs att den skuldsatte skall betala för själva indrivningen. Annorlunda uttryckt: Att landet man invaderar för att konfiskera tillgångar från, också åläggs betala för den militära insatsen.

Man kunde förstås invända att Tyskland i synnerhet lär ha viss aversion för militär expansionism, men om vi också betänker att det vore regelrätta diktaturer man invaderade, vore det inte svårt för en populistisk politiker att hävda moral high ground. Inte heller EU som institution kan ses som en säker garant, om vi ser till dess rötter. EU-projektet startade ju med kol- och stål-unionen, som framförallt avsåg förmå Tyskland och Frankrike att leka snällt, men eftersom det är just de länderna som går i spetsen för lånepaketen, är det också de som har ett gemensamt intresse av att driva in skulder från mindre länder. Om eurozonen till slut havererar som konsekvens av ekonomisk kollaps i Unionens kransländer, kommer vi få se krig mellan länder som idag är medlemmar av EU inom 20-30 år.

Finanskrisen är med andra ord inte bara något som riskerar att slå Västvärldens globala ekonomiska, och därigenom kanske också kulturella, dominans i spillror. Faktum är att vi inte ens kan stanna vid att säga att den krossar USAs status som supermakt och hotar hela EU-samarbetet, utan att den till och med hotar själva freden i Europa. Den potentiellt mest digra konsekvensen av finanskrisen stavas inte tillväxtminskning, den stavas Casus Belli.

The Problem with Separation of Powers in Sweden

United States of America

Sweden