Jag är inte antifeminist, men jag förstår dem som förargar sig på alla dumheter som spottas ut i feminismens namn på TV och i tidningar, av självutnämnda feminister vars hobby verkar vara att osynliggöra utsatta män. Det är den typen av människor som pratar om hur kvinnor tjänar mindre, men struntar i att män råkar ut för fler arbetsplatsolyckor och presterar sämre i skolan. De som talar om längre ambulansutryckningstider för kvinnor, men i att män lever kortar. De som motiverar sexköplagen med att prostitution är kvinnoförtryck, men som aldrig sagt ett ont ord om den manliga värnplikten. De som pratar om ”mäns våld mot kvinnor”, trots att män misshandlas i mycket högre utsträckning än kvinnor. Sedan börjar de prata om en könsmaktordning där män är överordnade. Jag förstår att vissa personer blir lite lack när de ser det.

Jag håller inte med dem om att det legitimerar ett utdömande av feminismen, eftersom jag vet att det finns gott om feminister som inte tänker så, och eftersom jag inte tycker det skall vara någon tävling om vilket kön som utsätts mest. Jag håller inte med dem, men jag förstår dem. Jag har länge bedrövats över hur pass få feminister som faktiskt gjort tydliga, offentliga markeringar mot den sortens självutnämnda feminister som jag nämnde ovan. Genom att låta dem hållas, låter man dem också skjuta hela den svenska feministiska rörelsen i sank. Idag upptäckte jag dock till min glädje att många bloggare tar skarpt avstånd från sådana dumheter. Ibland blir man glad.

Förslaget i sig tycker jag dock är en smula tamt. Jag ser inte varför det skall begränsas till högt uppsatta regeringsföreträdare, ej heller varför det skall begränsas. När det kommer till hur länge karantänen skall gälla får man förstås göra en empirisk bedömning av vad behovet är, och det är möjligt att ESO kommit fram till att ett år räcker, men rent intuitivt tycker jag det låter ganska klent. Om inte annat borde tiden kopplas till hur länge någon suttit. Till exempel skulle man kunna lägga på sex månader för varje mandatperiod (avrundat uppåt) avtjänad.

Det andra problemet är som sagt vilka det föreslås begränsas till. Jag tycker rent principiellt att alla riksdagsledamöter bör sättas i karantän, och även här kan det vara värt att låta tiden stacka beroende på hur länge man suttit. Hur kommuner och landsting vill göra med sina ledamöter, tycker jag kan lämnas till dem själva att avgöra, men eventuellt kan det finnas anledning att använda karantän även för vissa tjänstemän. Att förundersökningsledaren i TPB-målet, Jim Keyzer, utan påföljd kunde ta anställning hos en av de målsägande så fort utredningen var färdig, visar på hur djupt korruptionen kan sätta sig i polis- och rättsväsendet. Därmed inte sagt att vi skall sätta varenda lapplisa i karantän, men att applicera idén även på tjänstemän på mellannivå tåls att tänka på.

Rent politiskt-strategiskt tror jag frågan kan vara ett sätt att skapa (bra) uppmärksamhet. Det är en fråga som legat och bubblat under ytan i ganska många år nu, och jag har fått uppfattningen att gammelmedia brukar bli nyfikna när någon vill ställa juridiska krav på politiker.

Rent ideologiskt tycker jag frågan solklart ligger på PPs bord. Vi har redan från starten hävdat vikten av transparens i demokratier, och där ingår bekämpningen av korruption.

In The Republic, Plato lays down much of the basis for his Theory of Forms. Therein is described an objective cosmos of Absolute Truth only for the gods to know, with mere mortals trapped in an illusory world of flickering shadows. With our intellectual faculties, however, and through reasoned discourse, we may achieve something approaching that Absolute Truth, and experience life in a way that is closer to its true form.

It is that reasoned discourse, and its implicit quest for metaphysical verity, which is of supreme interest to the Kopimist. The cornerstone of the Socratic Method is inquiry and discussion, as they are the means by which light is shone on epistemological barricades and millstones of ignorance. Through communication, a world-view may be defined and redefined with fresh perspectives and new ideas flowing dialectically from person to person, mutating and evolving along the way, and so only by partaking in such dialogues as a project of collaboration can we hope to shed our old illusions and move closer to the nature of Truth.

Freedom of information, thereby, does not only imply the supreme value of social interaction, as I described yesterday, but is also a necessity of the hunt for Justice. Only through the free exchange of ideas can the understanding of Justice be furthered, and to infringe on that free exchange, is to impede the pursuit.

Do not here mistake ”information” for ”speech” in its literal sense, for in communication and information is implied all culture. A picture may not express an idea as unambiguously as a well-written treatise, but neither can we accuse pictures of saying less or, if you will, expressing fewer ideas. Cinema, painting, music, or interactive art which we like or dislike all speak to some part of our being – else we would treat them all with indifference – and in so doing express ideas by means no less valid than rhetoric. As a consequence, all sharing of culture must also be considered conducive to the search for Truth and Justice.

Laws which hinder communication are therefore by their very nature unjust, for through this inhibition they frustrate the very pursuit of Truth and Justice. With this, it is clear to me that kopyacting is an epistemological and religious imperative, necessary for living and acting righteously. I put it to you then, that to seek impeachment of free communication, is to make oneself an enemy of Truth, and that to restrict the distribution of culture, is obstruct Justice itself.

This Kopimism values and reveres copying of information as a holy act of intrinsic sanctity. Far from being an excuse for filesharing, it is an endorsement of friendship and sociable nature as virtues to be held in higher esteem than fame, fortune, beauty, or ”success”. Copying is a social act, you see, as copying information one has for one’s own sake would be meaningless. By sanctifying copying as an act, Kopimism elevates the exchange of knowledge, opinions, and culture – the fundaments of social interaction – to paramount admirability. In so doing, it invokes concepts traceable to the philosophies of antiquity.

Eipcureanism and Stoicism primarily spring to mind, being movements that stress friendship and contemplation over wealth, power, and licentiousness. Such beliefs entail no frivolous enterprise, but a profound re-evaluation of those precepts of our society which have led to that vicious love for money and status which has dogged our species since prehistory. By extolling the elimination of pain and cultivation of pleasant relations over the pursuit of licentious pleasures – wheather in this life or a perceived next one – these philosophies undermined in theory and metaphysics, if not always in practical authority and influence, the paradigm of the heaven-hunting theists, money-craving capitalists, tax-toting socialists, and technophobic environmentalists which remains the scourge of civilisation to this day.

By invoking such ideals of so dignified origins, Kopimism sets itself beyond the merely political ideal of a free internet, and affirms instead the metaphysical importance of the proliferation of information among people as a supremely social act, and therefore a supremely meaningful act. By virtue of its new beginnings, however, Kopimism is not weighed down by the baggage of the ancient philosophies, such as the determinism of the Stoics, or the personality cult of the Epicureans. Kopimism is, in short, a religion with ideological roots in antiquity, but which also embraces Enlightenment ideals like secular humanism and a belief in people’s ability to change the world.

Det förefaller dock bara vara på kort sikt som finanskrisen minskar risken för krig, om man betänker de ”lösningar” som populariserats under krisens gång. Idag försöker man rädda de mest krisande länderna med nödlån och stödpaket, vilket verkar avhjälpa problematiken kortsiktigt, men som på lång sikt kan få digra konsekvenser. Den första och självklara frågan som uppkommer är förstås vad som händer om krisländernas ekonomier totalt kollapsar och lämnar långivarna i sticket. Kort sagt: Vem skall stödfinansiera stödfinansiärerna?

Idag jobbar tyskarna tills de är 67 för att grekerna skall kunna gå i pension när de är 61. Det lär, förståeligt nog, skapa en hel del frustration hos den tyska väljarkåren. Något som lär skapa ännu mer frustration är om krisande länder som Grekland och Italien en vacker dag säger att de inte tänker betala tillbaka de där nödlånen, särskilt om beskedet kommer vid en tidpunkt där länder som Tyskland själva tvingas dra ner på sina utgifter. Betänk också att ett land som inte har råd att betala sina EU-partners förmodligen inte har råd att betala alla sina inhemska skulder heller, kanske inte ens armén. Som historien om och om igen visat oss över tusentals år, så tenderar militärer som inte får betalt av sina regeringar att installera nya regeringar som ser till att de får betalt.

Om man dessutom drar sig till minnes att Grekland och Italien har tämligen svag demokratisk tradition (nej, den Romerska republiken och Atens guldålder räknas inte) så ligger inte tanken på en militärkupp långt borta. Resultatet är mer än en politisk krutdurk. Lyckas inte stora länder länder driva in sina skulder med penna och papper, finns det en stor risk för att de försöker driva in dem med bly och krut. Detta gäller i synnerhet om man bestämmer sig för att samma praxis skall gälla för skuldindrivning länder emellan som personer emellan – dvs att den skuldsatte skall betala för själva indrivningen. Annorlunda uttryckt: Att landet man invaderar för att konfiskera tillgångar från, också åläggs betala för den militära insatsen.

Man kunde förstås invända att Tyskland i synnerhet lär ha viss aversion för militär expansionism, men om vi också betänker att det vore regelrätta diktaturer man invaderade, vore det inte svårt för en populistisk politiker att hävda moral high ground. Inte heller EU som institution kan ses som en säker garant, om vi ser till dess rötter. EU-projektet startade ju med kol- och stål-unionen, som framförallt avsåg förmå Tyskland och Frankrike att leka snällt, men eftersom det är just de länderna som går i spetsen för lånepaketen, är det också de som har ett gemensamt intresse av att driva in skulder från mindre länder. Om eurozonen till slut havererar som konsekvens av ekonomisk kollaps i Unionens kransländer, kommer vi få se krig mellan länder som idag är medlemmar av EU inom 20-30 år.

Finanskrisen är med andra ord inte bara något som riskerar att slå Västvärldens globala ekonomiska, och därigenom kanske också kulturella, dominans i spillror. Faktum är att vi inte ens kan stanna vid att säga att den krossar USAs status som supermakt och hotar hela EU-samarbetet, utan att den till och med hotar själva freden i Europa. Den potentiellt mest digra konsekvensen av finanskrisen stavas inte tillväxtminskning, den stavas Casus Belli.

Sweden

Fotbollscoachen Vince Lombardi lär en gång ha sagt ”There’s no such thing as perfection. But, in striving for perfection, we can achieve excellence.” Det är ett utomordentligt dåligt förslag. Att följa det innebär nämligen att eftersträva något som är omöjligt att uppnå, att göra en emotionell investering i ett företag med en chance of success som är 0%, i hopp om att få ett substitut istället. Ett substitut av obestämd styrka och okänd kvantitet i förhållande till perfektionens original, och med en oförutsebar känslomässig utdelning. Att tänka så – att göra känslomässiga investeringar i perfektionens ideal – är att skapa artificiella behov för sig själv. Det är ett sätt att bokstavligt talat uppfinna nya beroenden. Att jaga efter perfektion för att bli utomordentlig, att göra känslomässiga investeringar i perfektionistiska ideal i hopp om att få ut en aldrig sinande avkastning, är att leta efter enhörningar.

Så vilka enhörningar letar vi då efter i Piratpartiet? Det är förstås svårt att säga, eftersom de som letar efter dem ofta inte vet att vad de letar efter inte går att hitta. Att inse att det är enhörningar man letar efter, eller att få det påpeka för sig, kan ofta vara djupt smärtsamt. Det kan förstås vara mer av ett irritationsmoment ibland också, som när man letar efter en bok bara för att upptäcka att den gått förlorad sedan många hundra år tillbaka. Men det kan också kännas som att man berövats en del av sig själv, om sökandet varit en del av ens liv så länge att det integrerats i ens personlighet. Det kan vara en religiös person som tappar tron, en filosof som inser att hens premisser inte stödjer hens världsbild, en förmögen person som inser att hen aldrig kommer bli poplär (nog), en poplär person som inser att hen aldrig kommer bli rik (nog), eller för alla del en asketisk eremit som inser att hen aldrig kommer bli fattig och ensam nog. Det kan också vara en idealistisk politiker som inser att hens val av parti aldrig kommer leda till den status och makt som hen hoppats på. Plötsligt kommer funktinärsavhoppen efter valnederlaget 2010 i ett nytt ljus, även om många av de personerna förstås bara började leta efter nya enhörningar i andra partier. Ukrainska enhörningar istället för ryska.

Det är förstås något vi vill undvika i framtiden, men det är inte något jag tänkt skriva så mycket om här, eftersom det diskuterats tidigare. Både 2009 och 2010 fördes det en livlig debatt i partiet om att det höga tempot i partiet riskerade att bränna ut våra funktionärer och aktivister. Lite annorlunda uttryckt, skulle jag säga att när vi blir för känslomässigt investerade i valseger, slår valförluster så mycket hårdare.

Istället vill jag rekommendera alla att läsa Klara Tovhults senaste bloggpost (edit: och nu går länken faktiskt till rätt plats). Nu. Do it.

Färdig? Bra, då kan jag spinna vidare lite på det Klara tar upp. Klara pratar alltså om hur många/vissa/en del tjejer utnyttjar sin underrepresentation i partiet för att öka sin status. Man leker med de stackars nördkillarnas känslor för att få bekräftelse. Typ. Fenomenet är inte unikt för PP, men eftersom det är PP vi diskuterar får vi lov att konstatera att det är ett problem här.

Problemställningen kan heller inte betraktas som baserad på bara anekdotiska data. Det finns vetenskapliga undersökningar som visat att människor tenderar att bättre komma ihåg, eller rent av tillskriva utan grund, goda egenskaper hos personer de tycker är attraktiva. Klaras berättelse visar att PP ingalunda är immunt mot detta, utan att vi snarare befinner oss i en situation som innebär att strukturerna i partiet riskerar att genomgå sociala skiktningar i grund och botten baserad på sexappeal. Vårt varma och toleranta parti riskerar alltså att bygga interna hierarkier som i princip är baserade på hur snygga personer är.

Sedan har vi även problemet med hur sådana fenomen korrumperar människor. I Piratpartiet är vi stolta över hur mycket acceptans vi har för folk som inte nödvändigtvis konformerar till samhällets normer, hur toleranta vi är för alternativa livsstilar och annorlundahet. Detta leder till att folk som är vana vid att leva med låg status i övrigt kan finna acceptans och värme i vårt parti. PP är inte homogent, men låt oss vara ärliga här: Vi lider inte precis någon brist på manliga datanördar. Nej, det är inget fel på att vara datanörd, men saken är den att när personer med låg status får makt tenderar de att missbruka den, vilket leder oss in på nästa problem Klara tar upp.

Problemet i partiet är inte bara att tjejer kan utnyttja sin underrepresentation för att få makt och bekräftelse, utan även att när vissa (heterosexuella) killar som tidigare varit negligerade av medlemmar av det motsatta könet plötsligt visas intresse och uppmärksamhet stiger det dem åt huvudet. De börjar också jaga status, och så är letandet efter ryska enhörningar igång.

Jag tycker inte det här är ett problem som vi kan ignorera. Jag vet inte hur vi skall göra för att påverka andra, men det kan ju vara värt att åtminstone se över sitt eget beteende. Hur mycket pressar man egentligen tjejer till att kandidera till höga positioner, bara för att man är mån om könsfördelningen? Hur mycket uppmuntrar man egentligen killar att se det motsatta könet som ett lag istället för en grupp individer? Hur många enhörningar letar man efter själv?

För det är ju vad den här jakten på status och makt och pengar och gudarna vet vad egentligen är: Att leta efter enhörningar. Kommer någonsin bli rik nog? Kommer du någonsin bli populär nog? Kommer du någonsin bli mäktig nog? Kommer du någonsin bli ihågkommen nog? Kommer ditt jobb någonsin vara bra nog? Kommer din bil någonsin vara flashig nog, din dator någonsin kraftig nog, och din uppkoppling någonsin snabb nog? Välfärden börjar vid hundra megabit säger vi, men var slutar den egentligen? När har man tillräckligt för att vara nöjd? Om du inte vet svaret på den frågan, är risken att du letar efter enhörningar, och det finns bara ett sätt att sluta: Enhörningen måste dö. Du kan inte leta efter den bara lite grann, du kan inte vänta med att leta efter den till senare, och du kan inte kräva att någon annan letar efter den åt dig. Det här är problem som vi måste ta itu med för oss själva i Piratpartiet, om vi inte vill att folk skall bli utbrända och hoppa av efter varje valnederlag, eller börja må dåligt inför varje styrelsemöte, eller känna sig exkluderade på varje piratevent.

Den ryska enhörningen måste dö. Skjut den.

Det här är inte en brist i regelverket. Nej, det finns regler om anhöriginvandring samt undantag för personer med synnerligen ömmande skäl (däribland finns sjukdom och svåra funktionshinder). Tantens familj har åberopat dessa skäl, men migrationsverket tycker inte de går att tillämpa eftersom tantens situation inte uppfyller kritierna för ”synnerligen ömmande” (wat) och hennes dotter inte anses vara nära anhörig nog (whaaat). Öhm… Okej? Hon skulle väl haft ebola och varit fäst vid dottern med navelsträngen eller nåt. Jag vet inte. Ey, de är ju faktiskt bara en statlig myndighet, det är inte som att de behöver följa lagar och regler. De är ju liksom inte ansvariga inför folket.

Riksdagen må bestämma vilka lagar som finns på pappret, men på gatan är det till syvende och sist polisväsendet som har makten att fatta de faktiska besluten om vilka regler de vill upprätthålla. Med det system vi har idag har väljarna väldigt små möjligheter att påverka sånt här, eftersom polisen inte är ansvarig inför folket. Den centrala frågan ”vem kan jag rösta på för att ändra på det här?” återkommer, och när svaret blir ”ingen” förefaller det uppenbart att det är ett systemfel vi har att göra med.

Med ett system grundat i demokratiskt ansvarsutkrävande skulle sådana här problem inte uppstå. Då skulle folket kunna välja tjänstemän med samma värderingar och prioriteringar som de själva. Anser Stockholmsborna att det är angeläget att hindra minderåriga från att köpa tobak skulle de i så fall kunna uttrycka denna vilja genom allmänna val. Ansåg de å andra sidan att det var viktigare att prioritera, säg, rattfylleri skulle de kunna rösta på någon annan med samma prioriteringar. Med dagens system har Stockholmsborna istället inget val alls.

Den dåliga granskningen är till och börja med ingen intrinsikal egenskap hos demokratiska institutioner. Själva argumentet bygger ju på att vi har medier som inte gör sitt jobb idag, trots att svensk förvaltning i dagsläget alltså är teknokratisk. Det finns ju inget som tyder på att granskningen skulle bli sämre bara för att man ändrade på tillsättningsproceduren för ämbetsmän.

Snarare tvärtom. Även om traditionella medier inte vill ta sig an uppgiften att granska våra ämbetsmän, finns det däremot mycket som talar för att en politisk opposition skulle göra det. Genom att göra tjänstemän politiskt tillsatta, kommer nämligen de människor som inte fick tjänsten att ha ett direkt egenintresse i att granska och belysa oegentligheter den offentliga förvaltningens arbete, eftersom det skulle ge dem större chans att avsätta personerna och på så sätt kanske bli valda själva när mandatperioden löper ut. Genom att skapa en politisk tillsättningsprocess för ämbeten med fler sökande än antagna, skapar man samtidigt en politisk opposition med intresse av att ifrågasätta det etablissemang de inte fick bli del av.

Därtill skulle en demokratisk process skänka legitimitet åt dem som faktiskt ifrågasätter den offentliga förvaltningen. I Sverige har vi starka tendenser till en auktoritetstro som gör att vi ständigt litar på myndigheter och misstror de som ifrågasätter dem. Genom att införa demokratiskt ansvarsutkrävande institutionaliseras samtidigt ett politiskt och filosofiskt ställningstagande mot den blinda auktoritetstro som präglar vårt samhälle idag. Genom att processen politiseras och olika personer kampanjar för tillsättningen, belyses det faktum att auktoritetsfigurer kan tycka olika, från vilket följer att minst en av dem har fel. Slutledningen blir då att auktoritetsfigurer kan ha fel, vilket rimligtvis borde luckra upp de godtrogna attityder vi har mot myndigheter idag. Resultatet blir då förhoppningsvis en större acceptans för människor som ifrågasätter myndigheter, och därmed skulle demokratiskt ansvarsutkrävande även på detta sätt leda till ökad granskning.

I korthet kan alltså sägas att mediernas ovilja att granska offentliga institutioner inte är ett problem med demokratin. Snarare är det ett problem i sig, och ökat demokratiskt ansvarsutkrävande är själva lösningen på problemet.