Det här med att förena folk bakom en symbol

Bland en massa gamla papper och mappar hittade jag nyss(ish) en bunt skoluppgifter från fyra år sedan. En del var politiska analyser, med lite intressanta perspektiv (för mig alltså, eftersom jag svart på vitt får se hur jag tyckte då) där jag står fast vid vissa saker – som att arbetslöshet inte är kinesernas fel, eller att det inte var jättekonstigt att Israel invaderade Libanon efter att libanesiska… motståndsmän kidnappat israeliska soldater, samt att det inte är jättelätt att undvika collateral damage när fienden använder mänskliga skjöldar, men att man kanske inte behöver bomba skiten ur landet för det – och kanske inte så mycket skulle ställa mig bakom andra saker – som att legalisera lättare droger och använda skatteintäkterna för att finansiera militära utlandsinsatser så soldaterna kunde bränna opium- och kokaodlingar.

Allt var dock inte politik, utan några arbeten var självanalytiska. Ett genomgående tema var att inte bli tagen på allvar på grund av min ålder, vilket påminde mig om hur fett det sög att vara 16 år och bli klappad på huvudet av de vuxna varje gång man tyckte till om något viktigt. Kompisarna var sällan så mycket att diskutera med, eftersom de inte direkt delade mitt intresse för politik. Det var dumt skälla på Laila Freivalds några dagar efter tsunamin, och det var dumt att inte göra det sex månader senare, det tyckte jag då som nu, med den viktiga skillnaden att nu tar folk mig på mer allvar om jag skulle prata om det (om någon nu skulle bry sig, så här långt i efterhand) – då var det ingen jag kände som brydde sig om vad en opinionerad liten tonåring kunde tänkas tycka i frågan. Utlopp för min understimulans fick jag över nätet men det är en annan historia.

Det jag tänkte prata om nu är frustrationen man kan känna över att inte bli lyssnad på, att inte tas på allvar. Den frustrationen kan vara väldigt… jag skall inte säga destruktiv, därför att för min del var det inte som att jag gick omkring och slog sönder saker, men, låt oss säga, potent. När jag gick på högstadiet, sågs Antipiratbyrån mest som någon form av comic relief som inte riktigt visste vad de höll på med, och Piratpartiet hade ju inte grundats ännu (när det grundades, och sedan ställde upp i riksdagsvalet, var jag inte i Sverige) så fildelnings- och integritetsfrågorna var inte riktigt lika heta för mig då som de är nu. Vad som däremot fanns var en internationell debatt om spelcensur baserat på sexuellt eller våldsamt innehåll. Jack Thomson var ju fortfarande och härjade på den tiden, så debatten var betydligt mer livlig (för mig i varje fall) då än nu – och gud vad jag ogillade Jack Thomson. Det var inte något omoget personhat, men idealen han stod för provocerade mig. Hålla i minne skall man nog också att åldersgränser på datorspel är något man tänker mer på som 14-åring än som 20-åring.

Mossiga stollar som ville reglera ditten och datten som unga människor intresserade sig för fanns alltså med i diskursen, så jag kan precis tänka mig hur jag hade känt om dagens politiska klimat rådigt för några år sedan. Ett politiskt parti som säger åt makthavare att de inte riktigt vet vad de pratar om, och att de måste börja lyssna på ungarna lite mer? Taget! Det hade inte bara handlat handlat om piratpolitiken som sakfrågor. Nej, det hade handlat om vad det stod för, vad det symboliserade. Det hade varit ett sätt att säga ”Du kanske kan köra bil och laga mat och ha egen inkomst, men jag vet vad en MP3-fil är. Det finns faktiskt områden som jag kan bättre än er.” Jag kan tänka mig hur det hade varit att kunna kanalisera min frustration då, men jag kan inte tänka mig hur det hade varit att kanalisera frustrationen som de flesta av mina generationskamrater otvivelaktligen också kände.Kan någon tänka sig det? Kan ni föreställa er den enorma potential som ligger i en politisk kanalisering i alla frustrationer hos en hel generation? Det är revolutioners stoff, och det är nog inget som Piratpartiet kan lyckas med bara sådär, men en fjärdedel av ungdomsväljarna? Eller hälften? Ja, det kan vi. Det måste vi, för det är så vi kommer vinna i slutänden.

 

Jag tror det var de känslorna vi kanaliserade i EU-valet. Jag tror att det handlade mer än om fildelning och privat kommunikation – för många handlade det om att sätta sig upp emot en åldersbaserad hegemoni. Det var ett sätt att ge igen för alla gånger mamma och pappa sagt att det minsann är ohälsosamt att sitta så mycket vid datorn och att man borde skaffa en riktigt hobby, varje gång läraren tvingat en skriva uppsats för hand för att man inte får ta hem och skriva på datorn, eller sett internet som ett sätt att ”fuska”, varje gång de försökt tycka till om något vid middagsbordet och ingen lyssnat, eller, för all del, varje gång det stått en socialdemokrat på TV och sagt ”Vi kan ju inte LAS, då skulle ju arbetslösheten kunna fördelas rättvist mellan unga – nej, det är bättre att glinen solidariserar sig med sina äldre som tvingas vara sysselsatta”. Man kan se det som en tonårsrevolt, ja, om man också ser den Franska revolutionen som ett litet familjegräl. Det var inte så att parlamentsledamöternas rätt till en röst var var oviktig, men det var liksom heller inte anledningen till att folket var så pissed off på adeln och kungafamiljen. Skattetrycket, förtrycket, och ojämlikheten var vad som förargade bönderna – Eden i Bollhuset var bara den utlösande faktorn. På samma sätt tror jag att piratfrågorna fungerar, och det är viktigt att komma ihåg.

För ett och ett halvt år sedan skrev Rick Falkvinge att han skrikit färdigt. Det tycker jag var synd, och är förmodligen en av anledningarna till att vi tappade bollen inför valet förra året. Ja, alltså, inte att just Rick sänkte rösten, utan att hela partiet taggade ner. Det tror jag var ett misstag. Jag har sett folk skriva om att Ricks största styrka, och anledningen till det politiska stöd han haft, är hans ”entreprenörsanda” och att han minsann kan dra ihop initiativ så fort, men jag kan inte hålla med. Misförstå mig rätt, jag säger inte att han inte är duktiga på de där sakerna, men jag tror inte det är den styrka som fick folk att gilla honom. Medryckningsfärdigheter i all ära, men utanför partiet är det liksom inte sådär jätte många som bryr sig om hur duktig partiledaren är på organisera ledningsgruppen. Nej, det som gjorde Rick poppis i Sverige och inte minst internationellt, var snarare hans oapologetiska sätt förklara varför makthavare var ute och cyklade. Han fick stöd bland unga teknikintresserade, för att han kunde stå i direktsänd TV och kalla hela det svenska politiska etablissemanget för digitala analfabeter. Ja, det var störigt, men det var liksom hela poängen. ”Varför skall vi vara artiga nu?” gissar jag att många piratsympatisör känt (kanske undermedvetet) i relation till partiets retorik, ”vi har varit artiga hela livet. Nu är det vi kan och alla andra som är dumma, nu är det vår tur.” Det betyder inte att alla pirater måste hänga med, men det är ett stort misstag att ignorera tankesättet.

Piratpolitiken symboliserar för stora delar av våra väljargrupper, något mycket större än bara sakfrågorna i sig. Det handlar också om att visa för en vuxengeneration man känt sig förbisedd av, att 70-talet är slut, och att världen har förändrat, och det är dags för dem att försvinna från de ungas gräsmatta för en gångs skull, för tro det eller ej, men ungdomar är också människor, även när de inte tycker som alla äldre. Det är vad vi kanaliserade i EU-valet, och det är vad vi inte kunde kanalisera i riksdagsvalet. För att vi hade slutat skrika. Därför tycker jag att det är dags för Rick att börja skrika igen – han är inte längre partiets yttersta representant och kan börja ta sig lite mer friheter – och att Anna inte heller får vara rädd för att höja rösten, och att alla andra som företräder partiet i alla de sammanhang, inte tror det farligt att kolla folk för digitala analfabeter när de är det. Ödsla inte så mycket tid på att försöka fånga tanters och farbröders intresse, utan låt oss istället återigen försöka kanalisera den glöd och det engagemang som döljer sig hos vår tids förbisedda ungdomsgeneration. Sluta bocka och ta i hand för dem som kanske tolererar oss, och börja skrika för alla som definitivt gillar oss.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Riksdagsvalet 2010, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Det här med att förena folk bakom en symbol

  1. Jörgen L skriver:

    Jag kan ha en viss sympati för den inställningen, det är kul när det rör på sig och visst, starka och lite överdrivna formuleringar ger uppmärksamhet.

    Samtidigt, och det får vi inte glömma, så kan vi väl vara någorlunda överrens om att valresultatet senast visar att väljarna föredrar partier som ger ett seriöst och genomtänkt intryck.

    Att entuiasmera de redan frälsta, att predika för kören, räcker inte för att uppnå en riksdagsplats, och även OM det skulle lyckas, att man lyckas ta sig in, så är man ändå en liten röst i en stor riksdag, och beroende av att de andra partierna åtminstone litar på att man är seriös nog att förhandla med.

    Då kan man inte bygga sin framgång på att kalla alla andra för puckon och mindre vetande, och ställa absoluta krav som ingen kommer att gå med på. Då kastar man bort sin chans till inflytande.

    Jag tror att även unga väljare inser mekanismerna runt detta, och att DET är en av huvudsakerna till att det inte funkade i riksdagsvalet. Vårt budskap var alldeles för smalt inriktat på de redan frälsta. Det var trots allt mängder som röstade på oss i EU-valet som inte tyckte vi håll måttet för att sitta i riksdagen, och SÅ mycket sämre var inte vår kampanj.

    Det vi behöver är nog det Anna pratar om, hur påverkar detta _vanligt_ folks vardag, framfört i en resonerande ton som inbjuder till diskussion med ”mannen på gatan” där vi kan övertyga vanligt folk om att det här faktiskt är viktiga frågor.

    Nån sa häromsistens i en chat ”vi måste visa att den linjen VI driver är den ‘normala’ och att det är våra motståndare som är extremisterna”. Det är nog sant tror jag. Men då gäller det lite att budskapet också måste framföras på ett sätt som ligger i linje med det, vi får inte framstå som extrema i vår kommunikation.

  2. Olofb skriver:

    Hela Piratpartiets image bygger ju på det du beskriver Nicholas – revolt/uppror mot auktoriteten.

    Tyvärr (enligt mig) har bilden präglats för mycket av relationen förälder-tonåring och för lite av maktdelningsprinciper (demokrati) i vidare bemärkelse (medborgerliga rättigheter, rättssäkerhet). Dvs. med pubertala förtecken.

    Sakpolitiskt har såklart PP mera med demokrati (maktdelning) att göra än med ungdomsrevolt – som ”varumärket” utstrålat.

    Ett sådant varumärkesbyggande är utmärkt för att dra till sig tonåringar/unga vuxna – men det blir svårt när klivet till riksdagsparti/vuxenvärlden väl ska tas. Något vi bevittnat tiden mellan EU-valet och riksdagsvalet. Och inte kommer se slutet av på ett bra tag..

  3. Christer skriver:

    Lite i linje men Olofb:s tankar; det känns som att ett av PPs största problem just nu är att varumärket inte matchar partiet.

    Varumärket är, som ni är inne på, präglat av ungdomsrevolt. Det har råkat vara så att ungdomar har varit först med att inse problemen, men det är egentligen inte själva ungdomsrevolten som är vår politik.

    Det är inte enbart vårt eget fel, utan en stämpel som etablissemanget bara varit alltför ivriga att trycka på oss.

    Men PP är ju inte i första hand ett ungdomsrevoltsparti, utan ett medborgarrättsparti.

    Att ändra varumärket är en stor utmaning men vi måste våga och orka göra det.

    Det är en revolt i görningen, teknikens framsteg går inte att stoppa eller styra, hur dumskallarna än försöker.

    Men jag tror inte att det är PPs uppgift att driva den revolten – den lever sitt eget liv ändå – utan snarare att försöka se till att vi kommer ur den med hedern i behåll.

    På det området har de etablerade partierna inte begripit ett jota och de är i full färd med att göra revolten till en mycket obehaglig tillställning.

    Låt oss göra vad vi kan för vår demokrati och vår heder!

  4. Nicholas Miles skriver:

    Jag är inte riktigt säker på vad det är ni försöker uppnå. Varför är det bättre att appellera till äldre vuxna än unga vuxna? Om valet ligger mellan att rikta sig till folk som är 18-30, som gillar oss, och att rikta sig till folk som är 30+, och struntar i oss, känns det ganska lätt. Lyckas vi få 4% av rösterna i ungdomsröster så kommer vi in i riksdagen, oavsett om vi ses som ett ungdomsrevoltsparti eller inte. Jag ser liksom inte poängen i att bry sig om vad de äldre väljargrupperna tycker om oss när det är de yngre väljargrupperna som röstar på oss.

    I EU-valet fick vi vad, 25% av manliga väljare 18-30? I förra riksdagsvalet fick vi definitivt inte det. Tanken om att detta beror på att vår retorik är för stursk håller inte, eftersom partiets kaxighet korrelerar med högt opinionsstöd, och inte lågt. Inför EU-valet vågade vi vara uppkäftiga, och man kunde prata om digitala analfabeter och elefanter i äggpaketeringsfabriker. Då fick vi också över 7% i valet, och efteråt låg vi faktiskt över 4%-spärren i opinionsmätningarna för riksdagsvalet. Valet 2010 hade partiets retorik tantifierats, med katastrofsiffror som resultat.

    Det finns med andra ord inga som helst indikatorer på att vi skulle gynnas politiskt av att stå under etablissemangets toffel i vår retorik. Sluta lyssna på vad folk som inte kommer att rösta på oss i alla fall tycker att vi skall säga, och börja bry er om vad våra *väljare* tycker.

  5. emma skriver:

    Det finns en mycket bra poäng i det där med att ”sikta på lågt hängande frukt”. Rikta sig mot det man vet förstår problematiken och odla det förhållandet, eller vad man ska kalla det för. Men det finns även en aspekt, ung, rebellisk, gammal eller trött där själva förtroendet måste finnas. Finns det ett förtroende för att partiet kommer att kunna förändra de saker som behöver förändras? Eller hur långt sträcker sig det rebelliska, till att revoltera mot de som nånstans valt att lägga förtroendet hos partiet? Det är en avvägning och viktig balans. Jag tycker att man ska vara trogen hjärtat, vara det partiet är, men ändå inte vara rädda för att ta ansvar och visa ansvar kanske framför allt. Det borde i alla fall inte vara antingen eller, jag upplever det som att det nästan hänger ihop till och med. Man sätter kanske inte en tonåring i ansvarspositioner, men man ger tonåringar ansvar när man känner förtroende för dem. Det finns en slags korrelation där som vi nog måste ta hänsyn till tror jag. Det är för mig således inte en motsättning utan en förutsättning att det ena kommer med det andra.

  6. emma skriver:

    Rikta sig mot *de* som förstår problematiken, ska det såklart stå.

  7. Nicholas Miles skriver:

    Ja, man kan ju vara uppkäftig på olika sätt. Att vara *ohövliga* tror jag inte vi tjänar något på, men det betyder heller inte att vi måste vara *snälla*. Tycker vi att en politiker inte har den blekaste vad hen håller på med, ja, då får vi väl säga det också. Man kan ju vara ärlig utan att vara elak. Framförallt tror jag vi måste inse att de andra partierna består av vuxna människor som ägnat sitt liv åt politiken. Våra valrörelser kommer inte vara de enda gångerna de får höra att de borde byta jobb, det hör liksom till det politiska spelet, så jag ser ingen anledning till att vara timid.

    Ansvar, däremot, det är viktigt. Alliansen gick ju i princip till val på ”ansvarstagande” och ”regeringsduglighet”, så ansvarsfulla skall vi verkligen vara. Det finns ju liksom olika sätt att vara uppkäftig på. Att säga ”nu kommer vi göra allt för att döda kulturmarknaden, muahahahaha!” är ju ett sätt, men känns inte så ansvarsfull. Att, typ som nu, säga ”Vi vill öka kulturspridningen på värt sätt, men vi tycker lika mycket om er om ni gör på något annat också” är väl inte direktansvarslöst, men inte så kaxigt heller. Ett bättre sätt att förhålla sig vore typ ”Vi vill vitalisera kulturlivet, och vårt sätt är det enda sättet att göra det på. De andra partierna kanske vill och tror att de kan vitalisera kulturlivet, men det kan de inte, för deras sätt är fel”. Det visar att vi vill ändra på saker inte för att vi är sura, utan för att vi kan bättre än gammelpartierna, och att anledningen till att vi är sura är för att de är lite kassa.

    Problemet är alltså inte att partiet försöker vara ansvarsfullt, utan att det försöker vara *ödmjukt*. Ödmjuk kan man vara i kyrkan, men i politiken är det bäst att man visar sina egna framfötter, för ingen annan kommer ju göra det åt en.

  8. emma skriver:

    Jag tror det kommer an på lite vad man lägger för värderingar i orden faktiskt. Egentligen vill nog samtliga i den har diskussionen under inlägget ungefär samma sak — inte sälja sin själ åt varken det ena eller andra hållet, vilket är intressant i sig eftersom det också ligger en personlig och individuell värdering i vad man upplever sig tappa genom att vara strategisk på ett eller annat vis. Det gäller helt enkelt att hitta den där balansen mellan uppkäftighet och ansvarsfullhet, där inte det ena tar kål på det andra. Ett delikat dilemma kanske det kan verka som, men jag inbillar mig att det antagligen inte fungerar utan balans mellan just de två egenskaperna. PP har ett ganska stort svängutrymme brukar jag säga, och det ska man värdesätta. Vi har inte samma förväntningar på oss som andra partier, helt enkelt. Men frågan vad i dessa förväntningar det är som kan riskera att vi framstår som oansvariga, en oro som i alla fall jag läser in i det som sägs när såna här typer av diskussioner dyker upp. Jag vill nog vidhålla att det inte är frågan om antingen/eller utan både och.

    Alltså, inte att vara så jämngrå att vi funkar till alla väljare som det kanske kan tolkas som åt ena hållet, eller så kantiga att vi inte funkar till nån väljare alls som det kan tolkas som åt det andra. Jag tror att vi behöver bli mindre rädda för att inte framstå som tok-korrekta men samtidigt noggrannare med att peka på vad vi anser vara vårt egna ansvar i det hela. Och jag tror till och med att det där FINNS redan egentligen, i debatten, det gäller kanske mest bara att kanalisera det på ett bra sätt, få användning för det på ett bra sätt, eller så.

  9. Ping: Bakisdag och funderingar | Sanningen som jag ser den

  10. Nicholas Miles skriver:

    Ja, balans är viktigt, men jag tror att partiet försöker uppnå balans på lite fel sätt. Väljare är ofta skeptiska, och om politiken inte matchar retoriken blir det svårt att intressera dem. I vårt fall innebär det att det inte räcker med att försöka framstå ansvarsfulla med ödmjuk retorik, så länge vår sakpolitik inte också utstrålar ansvarslöshet. Rent konkret tror jag vi bland annat behöver pilla lite i vågmästarstrategin och tydligt definiera vad vi menar med ”Kalle Anka-förslag” när vi säger att vi inte kan stödja sådana. Att prata om att vi inte kan gå hur långt som helst i vågmästarpolitiken håller liksom inte så länge partiet inte har formella riktlinjer för var gränserna går. Skulle vi till exempel kunna rösta igenom 110% skatt på alla invånare? Eller -10% skatt på alla? Om inte, skulle vi då kunna tänka oss 100% eller 0%? 99% eller 1%? Skall vi kunna vinna trovärdighet, måste vi bland annat börja arbeta på att skapa dessa gränsdragningar, för annars kommer vårt prat bara tas som tomma ord.

    Bland våra sakpolitiska frågor är det tvärtom. Vi säger att vi tänker legalisera fildelning och stänga ner FRA i vårt principprogram, men hur skall folk veta att vi menar allvar så länge vi inte är tydliga? Socialdemokraterna är ju formellt sett republikaner, men det är nog inte många som tror att de kommer försöka avskaffa kungahuset än på ett tag. Detsamma gäller här: Så länge vi inte är kaxiga och visar att vi står för våra åsikter, kommer folk vara oroliga för att vi inte menar allvar med våra förslag.

  11. Christer skriver:

    Som du tar upp i blogginlägget är det problematiskt rent generellt att vuxna inte tar ungdomar på allvar.

    Det är förstås frustrerande för alla ungdomar och något vi borde försöka ändra på. Det finns de som lobbar för att det ska vara PP som tar den pucken, har jag sett.

    Men tills det är ändrat på, kommer det att vara problematiskt för ett parti att framställa sig självt som ett parti av och för fjuniga fjortisar som bara vill ha gratis. Jag hårddrar den fördomsfulla beskrivningen lite för det är i ganska stor utsträckning så vi blir sedda. Fjortisar i all ära, men vi kan inte fortsätta ha det så. Vi måste få folk att förstå att vi är både ett parti för smarta fjortisar som vet bättre än att bara vilja ha gratis, och ett parti för vuxna med, pja, ett vuxnare perspektiv.

    Är vi bara kaxiga så kommer vi nog också att bli bara ett ungdomsparti; är vi bara ansvarsfulla så dör vi nog för att våra unga väljare, som är vårt levebröd, sviker.

    I andra partier brukar det liksom vara ungdomsförbundens uppgift att vara lite kaxigare, lite gapigare. Jag tror att ett kaxigt Ung Pirat är ett absolut måste för att vi ska överleva. Moderpartiet eller vad man ska kalla det kanske kan nöja sig med att vara helt orädda och brutalt ärliga.

    Vad tror du om det? Kan det bli kaxigt nog?

  12. Nicholas Miles skriver:

    De flesta människor ser ungdomsförbunden för vad de är: Politisk kosmetika tänkt att låta moderpartiet få ha sin kaka och äta den med. Även om förbunden har andra egenskaper, som att låta ungdomar få komma till tals och vinna föreningserfarenhet, så tenderar de att i relation till moderpartiet vara en plats dit man kan förpassa osnutna nykomlingar. De är, förutom att vara en rekryteringsmaskin, i princip den inhemska ungdomsvarianten av ett ambassadörskap i Brasilien.

    Ung Pirat är jättebra, men dess funktion är inte och kommer aldrig kunna vara att kompensera för brister i Piratpartiet. Även om vi använder förbundet till mer än rekrytering och kosmetika, så bör dess fokus i sakfrågor vara att driva på förändringar i partiet, inte att låtsas som om partiet och förbundet vore samma organisation.

    Jag ser förövrigt inte egenvärdet i att få äldre väljare på våra bekostnad av stödet från våra yngre väljargrupper. Oavsett hur gammal man är så har man fortfarande bara en enda röst. Jag ser inte poängen i att appellera till äldre, när det är så mycket lättare att appellera till de yngre. Om folk sedan tycker att partiet är omoget på grund av vår väljarkår så… ja, vadå? Om vi får våra 4%, vad är det de skulle kunna göra tänker du? Till syvende och sist är vad som spelar roll om folk röstar på oss eller inte – vad de andra partiernas väljare tycker om oss är mig helt egalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s