Det Ekologiska Imperativet

Det ekologiska imperativet

Det pågår för närvarande en intensiv diskussion om en av de viktigaste motionerna på Piratpartiets årsmöte, motionen om ställningstagande för humanism som ideologisk grund. I tråden har bland Isak Gersson anfört att människan inte skulle vara överordnad andra arter. Jag tänker i det här blogginlägget visa hur den ståndpunkten är fel, med en filosofiuppsats jag skrev för ett par år sedan. Håll tillgodo.

I Asimovs Den sista frågan beskrivs en funktion livet som att vara upprätthållandet av universum. I korthet går berättelsen ut på att människan frågar sina datorer (eller sin dator, rättare sagt) hur universums värmedöd skall stoppas och omvändas. Efter mycket lång tid kommer datorn, då sammansvetsad med mänsklighetens kollektiva medvetande, på en lösning och lyckas säkra universums fortsatta existens och välstånd. Novellen snuddar vid en viktig idé: Människans unika förmåga att påverka sin omgivning med verktyg.

Universum består av ändliga processer. Stjärnor använder upp bränslet de är gjorda av osv. Om dessa processer i naturligt tillstånd leder till universal värmedöd eller annan form av undergång ligger det i Universums invånares intresse att förhindra den. I någon mån kanske man rent av kan säga att det ligger i Universums intresse också, men dit återkommer jag. Alla livsformer i hela universum, vare sig de är medvetna eller inte, gagnas alltså av Universums fortlevnad. Det förutsätter förstås att Universums existens inte är permanent. Vi kan minska skalan och titta på vårat eget solsystem istället, om man vill luta sig på vetenskapliga teorier med mer förankring. Nå.

Vi vet att liv inte kan finnas på jorden utan vår sol, och vi vet också att vår sol inte kommer finnas för evigt. Förutom alla risker vad gäller astronomiska trafikolyckor kan vi med säkerhet säga att allt liv på jorden kommer att dö – om inte förr så om ungefär 40 miljarder år när solen börjar växa och bränner bort det. Det förefaller alltså intressant för livet på jorden att kunna etablera sig bortom sina nuvarande ekosystem.

Sådana behov har uppstått på jorden när landskap ödelagts, till exempel av vulkanutbrott. Vissa nyckelarter, så kallade pionjärarter, koloniserar då det döda landskapet och etablerar förutsättningar för annat liv att flytta dit. Typ exemplet är laven, som kan växa på kala stenytor, och bryter upp sitt underlag så att andra växter kan leva där. Utan pionjärarter skulle livsformer inte kunna återta förlorad mark eller bryta ny. Förstorar vi perspektivet inser man snart att det finns en nytta i att använda samma taktik extraplanetärt och extrastellärt för att sprida liv bortom de områden som en katastrof i vårat solsystem skulle kunna omfatta. Det är egentligen bara en förlängning av det biologiska imperativet att sprida sin egen art, så att det omfattar hela ekosystem.

I mitten på 1800-talet utvecklade Charles Darwin teorin om det naturliga urvalet och arters utveckling. Evolutionsläran går ut på att livsformer föds med en mångfald av egenskaper och de som är bäst anpassade för överlevnad fortplantar sig mer och får därmed större spridning på sina gener. I början på 1900-talet expanderade Emile Durkheim det här tankesättet och applicerade det i den nyfödda sociologin. Han utvecklade teorin om socialdarwinism, som sa att de samhällen bäst anpassade för överlevnad var de som levde vidare och spridde sina idéer. Sedan nazismen är teorin kontroversiell men skulle ändå kunna appliceras på mänskligt sätt om man till exempel vill ställa ekonomisk system mot varandra. Under andra halvan av 1900-talet expanderade även Richard Dawkins evolutionsläran, och applicerade den på en mindre skala i sin teori om själviska gener. Han hävdar att den minsta beståndsdelen i utvecklingen är gener, och att de som bäst låter sig fortplantas av sina bärare är de som lever vidare. Teorierna visar att det naturliga urvalet kan appliceras i olika perspektiv, och jag väljer att applicera det på ett ekologiskt.

Vi kan ställa vår biosfär mot flera andra hypotetiska biosfärer på andra håll i universum, eller bara mot sin egen överlevnad i ett universum av livsfaror. Det förefaller då naturligt att det globala ekosystem som bäst kan hantera konkurrens och andra motgångar är det som kommer att överleva. Skall livet på en planet bevaras (förutsättande att vi inte lägger något egenvärde i att det befinner sig just på den planeten) följer då att det måste förförflyttas utanför sin planet – sin biosfär. Detta kan inte göras av vilken art som helst. På grund av avstånden och gravitationens kraft kan ingen livsform göra det här av sig själv, utan behöver hjälpmedel, teknologi. För detta krävs en intelligens, och därmed faller alla autotrofer bort, då de saknar medvetande. Då alla medvetna varelser är konsumenter skulle den tilltänkta pionjärarten vara beroende av andra arter för föda. Därmed kan man konstatera att flera arter, ett ekosystem, är nödvändigt för spridningen av liv utanför biosfären. Pionjärarten måste därför säkra övriga arters fortlevnad för sin egen skull. I det långa loppet är det dock bara pionjärarten som är viktig, eftersom det bara är den som långsiktigt kan säkra livets överlevnad genom att kolonisera andra planeter – hur många andra arter som stryker med spelar egentligen ingen roll så länge pionjärarten kan överleva och fortsätta fortplanta sig och kolonisera långsiktigt.

Tittar vi på jorden finns det bara en enda art som bemästrat förmågan att skicka liv ut i rymden för att landstiga på andra himlakroppar: Människan. Ingen annan art kommer ens i närheten av vår intellektuella och teknologiska förmåga. Följaktligen kan människan också ses som den absolut mest viktiga och nödvändiga arten på våran planet. Att kalla människan för onödig eller överflödig är oerhört kortsiktigt och småsint. Att vi i dagsläget saknar teknologin som krävs för att uppfylla detta ekologiska imperativ spelar ingen roll – vi kallar ju inte barn för överflödiga medlemmar av en art bara för att de inte kan fortplanta sig. Människan bör alltså ses som en art överställd alla andra på vår planet, en art alla andra arter är beroende av för sin långsiktiga fortlevnad.

Detta perspektiv kan appliceras för enskilda individer eller hela samhällen. För att lättare förstå var det platsar in kan man sätta det i olika sammanhang.

I det riktigt långsiktiga, översamhälleliga perspektivet kan vi se det ekologiska imperativet som en förlängning av det biologiska. Olika arter strävar efter att fortplanta sig och skapar genom sina förhållanden till varandra ett ekosystem som kan bära en pionjärart kapabel till rymdfärder. Denna art bär i sin tur på ett eller annat sätt en intelligentia som möjliggör utvecklingen av avancerad teknologi. I människans fall använder vi arbetsdelning för att göra detta möjligt: Vissa människor jobbar med att ”samla” eller producera livsmedel och skapar ett överflöd som sedan andra människor (forskare osv.) kan ta del av. På så sätt utvecklar vi teknologi som till sist kommer låta oss sprida kolbaserat liv till andra himlakroppar och i förläningen förvandla vår biosfär till ett rymdkolonialvälde. Vi har då gått från ett biologiskt, till ett ekologiskt, till ett teknologiskt, till ett astronomiskt perspektiv, från en form av superhistorisk synvinkel. Det kan vara vårt att ta till sig på en individuell nivå, så vi tittar på det från en annan synvinkel också.

Från ett mer mänskligt, eller ”subhistoriskt” för att tillåta mig ännu en neologism, kan man säga att arter utvecklar ett medvetande biologiskt. När det nått en viss höjd kan individer börja utveckla sitt medvetande genom interaktion, och om arten besitter den nödvändiga intellektuella kapaciteten kan detta i förlängningen leda till frivillig gruppbildning. Ungefär här någonstans hittar vi apor, främst schimpanser. Jag vet inte om apstammar hålls samman av instinkt eller medvetna val, men ett rimligt antagande vore att det rör sig om en blandning som lutar mer åt instinkt. Människans grupper hålls ju också till viss del ihop genom nedärvda egenskaper så som familjelojalitet, men en viktig skillnad är att de i hög grad även påverkas av vår miljö. Vi har nått det stadium där vår inre mentala utveckling är en drivkraft till vår grupps framgång många gånger mer effektiv än evolutionens långsamma process. Biologiskt sett är det knappt någon skillnad alls mellan oss och de stenåldersmänniskor som levde i små grupper om 30 för tiotusentals år sedan. Grupper lärde sig samarbeta och ingå i övergrupper som lärde sig samarbeta med andra stora grupper osv. Storskalig arbetsdelning blir möjlig och civilisationer bildas. Civilisationerna hålls samman av kapitalflöden, till exempel byteshandel eller beskattning, som ökar i storlek tillsammans med populationen. Även idéströmmar tenderar öka ju fler människor som kan interagera med varandra. För att reglera dessa kapitalflöden använder vi oss av politik, och beroende på hur detta görs främjar det teknikutveckling i olika mån. Vi har alltså åter gått in i den superhistoriska händelsekedjan och hamnat på teknologi, genom att titta på de människoskaliga mellanstegen psykologi, sociologi, ekonomi och politik.

För vi samman dessa perspektiv kan man se att individer som påverkar gruppen, påverkar indirekt större grupper osv. i kedjan tills vi kommer till det astronomiska perspektivet som alltså pekar på att människan bör ha det helt ambitiösa målet att kolonisera universum. För detta ändamål kan vi konstatera oss fullständigt berättigade att utnyttja världens tillgångar som vi önskar, eftersom de ändå är beroende av oss för sin långsiktiga fortlevnad. Stora civilisationers kapitalflöden innebär snabbare teknikutveckling och bättre logistik, som i förlängningen främjar strävan att uppfylla vår biosfärs ekologiska imperativ om de handlar på rätt sätt, vilket de bör sträva efter.

Det ekologiska imperativet bygger alltså på en art buren av ekosystem med teknologi främjad av civilisationer. Civilisationer främjas av individer, som kan låta sig vägledas av etiska regler. Dessa regler går att härleda från imperativet, vilket gör att cirkeln har slutits.

Lite mer konkret kan man säga att mänskligheten bör förhålla sig till biosfären som dess förvaltare. Att påstå ett lika egenvärde i alla arter är ett artnihilistiskt sätt att se på dem, som inte tar hänsyn till dess funktioner eller användningsområden. Det förefaller alltså logiskt att erkänna vissa arter som viktigare än andra, tillåta sig vara en smula artprotektionistisk, och säga att arter som gynnar männsklighetens strävan efter kolonisering av universum kan ses som viktigare än andra (och självklart skall näringskedjor tas med i beräkningen). Mänsklig civilisation är absolut nödvändig, och regression till jägar-/samlarsamhällen för sinnesfridens skull är kortsiktigt. Teknisk och vetenskaplig utveckling gynnas av människor från alla bakgrunder, och därför bör tillgång till utbildning vara universal – vi tjänar ingenting på att låta potentiella Newtons gå förlorade till fattigdom och obildning. Dessutom är idéutbytet centralt, varför fria informationsflöden är absolut nödvändiga. Det gynnas även av fler deltagare, varför civilisationer bör sträva efter fred och samarbete. Teknologisk utveckling kan gynnas genom att reglera (eller inte reglera) kapitalflöden på olika sätt, och eftersom det är en helt egen vetenskap i sig krävs öppenhet och transparens från reglerande instanser, samt även där fria idé- och informationsflöden. Detta etableras lättast genom demokrati. Osv. Med andra ord finns det många principer på individuell nivå som kan härledas från detta imperativ.

Det bör dock understrykas att det inte på något sätt är brottom med det här. Vi behöver inte lägga pengar på hög för att påskynda nästa rymdresa. Det rör sig ju om ett extremt långsiktigt mål, och ingen uppmaning till alla att bli astronauter. För den som söker mening i ett liv utan gudomar är det kanske värt att tänka på den enorma potential mänskligheten och vårt globala ekosystem har. För att lämna ett avtryck i evigheten behöver man inte vara odödlig, det räcker med att man bidrar till samhället. Genom ökat psykiskt, fysiskt, intellektuellt, eller ekonomiskt välstånd till exempel främjas civilisationens utveckling, vilket gör att alla produktiva eller kreativa människor bidrar på ett eller annat sätt, vare sig man blir kurator, gyminstruktör, lärare, industriarbetare eller raketforskare. I förlängningen kan vem som helst bidra.

Innan jag avslutar vill jag gå tillbaka till det riktigt stora universumperspektiv jag började på. Vi vet idag inte säkert om universum på sikt är hotat av värmedöd eller annan undergång, men det går att ta reda på med vetenskapen. För den som undrar vad meningen med livet (i en betydligt mer allmän bemärkelse än i vilken frågan vanligen ställs) kan vara efter att det eventuellt koloniserat universum blir det naturliga svaret att undersöka hot som värmedöd. Finner man dem reella blir målet därefter att försöka motverka hoten, och lyckas man finna en permanent lösning på dem får väl nästa uppgift helt enkelt bli att hitta ny mening. Det vore en situation där det ekologiska imperativet kanske skulle kunna betraktas som helt och hållet uppfyllt, men eftersom det är så långt borta är det ingenting vi behöver bekymra oss med, och de människorna kommer ju bokstavligt talat ha mer än all tid i världen att hitta på något roligt. Meningslöshet är en lyx eftervärlden kan unna sig, tills dess finns det världshunger, fattigdom, epidemier och förtryck att oroa sig för, och någon gång kanske vi rent av hinner landa på mars.

Det här inlägget postades i Piratpartiet. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Det Ekologiska Imperativet

  1. viktualiebroder skriver:

    Jag har inte tagit in all text du skrivit, men det här med biosfären idag och kanske universum imorgon som en ”utvidgad fenotyp” – synliga resultat av människogenerna utan människorna.

    Alltså, vi vet inte om människans kontroll över biosfären idag är något bestående. Statistiskt sett så går saker upp och ner, oscillerar, tills det uppnås en balans mellan krafter och motkrafter.

    Att nå den här balansen kan ta, för människor, lång tid. Att människan behärskar bisofären idag kanske bara är ett tillfälligt brus?

    Att människan skulle rå på fysikens cykliskhet och slumpbrus (”motverka värmedöden… finna en permanen lösning…” som du skriver), det är en slutsats som är alldeles för tidig att dra bara för att under en kort tid människan behärskat mer och mer.

    Jag tror mer på statistikens lagar än på transhumanismen. What goes up must come down.

  2. Nicholas Miles skriver:

    Ett botemedel mot värmedöden är mest obelagd optimism, det kan jag erkänna (även om jag fortfarande tycker att det är rimligt med ett övergripande och (mycket) långsiktigt om att undersöka dess vara eller icke vara). Kolonisation av andra himlakroppar är dock ingen konstighet, anser jag. Vi har redan varit på månen och att sätta fot på Mars är mer än fråga om pengar än teknologi idag. Kolonisation av andra himlakroppar är något vi skulle kunna göra om hundra år, om vi inte drar benen efter oss (och drar vi benen efter oss kan vi fortfarande kolonisera dem om tvåhundra).

    Lite av min poäng är att ja, shit happens. Därför är det rimligt att livet på Jorden diversifierar sina habitat genom kolonisation av andra planeter, vilket bara människan kan göra. skulle Jorden om femhundra år förintas av en astronomisk trafikolycka skulle ju den hypotetiska Marskolonin vara ett sätt för vårt kolbaserade liv att leva vidare. Människan har med andra ord möjligheten att minska den statistiska sannolikheten för att vi skall falla offer för ”fysikens slumpbrus”, eller i alla fall skjuta upp den.

  3. Isak Gerson skriver:

    Förlåt, men jag förstår varken vad du argumenterar för eller vad du argumenterar emot. Jag förstår därför inte heller hur du argumenterar för/emot det. Inte heller förstår jag varför du sätter två s i mitt efternamn, men det har du nog lärt dig till nästa gång.

    Argumenterar du för vad du kallar det ”biologiska imperativet”? Att vi människor som art borde prioritera oss själva? Argumenterar du för att vi borde göra det för att vi är den mest nödvändiga och viktiga arten på jorden? Jag ser ett moralfilosofiskt fel och ett sanningsmässigt fel i ditt resonemang. Eftersom jag föredrar att diskutera moralfilosofi framför relevanta, verklighetsförankrade saker kommer jag att börja där:

    Ditt resonerande bygger på egoism, och hör således hemma i beslutsteoretiska applikationer än i moralfilosofin. Liksom många filosofer (bland annat James Rachels i en bok jag i nuläget inte minns namnet på) underkänner jag alla moralteorier som inte är allmäna utan egoistiska eller otillbörligt diskriminerande (otillbörlig rasism, otillbörlig sexism osv).

    Vidare till ditt påstående om att vi är jordens mest nödvändiga och viktiga art, bland annat då vi lyckats ta oss ut i rymden. För det första vill jag ifrågasätta vilka arter du talar om. Är det djurarter eller inkluderar du alla organismer som byggs upp av bland annat genetisk materia? Eller en bredare definition? När man inte talar om moraliskt ansvar ser jag inte poängen i att tala om bara djur. Och just nu diskuterar vi ett faktapåstående.

    Om vi talar om ickedjurarter blir det genast uppenbart för vem som helst att vi inte är så himla grymma. För att överleva bara ett par dagar är vi beroende av att ha en frodande bakteriekultur i matsmältningssystemet. För att överleva i veckor behöver vi förlita oss på olika arter av frukter, nötter, rötter, bär och spannmål.

    Och även om vi talar om bar djurarter gäller samma faktum. Faller en så stor del av ekosystemet som djuren faller oftast resten av ekosystemet.

    Så vår maktposition är lika berättigad som slavägarens. Men slavägaren har inte skapat sina enorma mängder bomull ur tomma intet. Han är beroende av att hans slavar plockar, vattnar och sår bomullen.

  4. Nicholas Miles skriver:

    Det jag argumenterar för är att sätta människosläktet först. Det jag argumenterar mot är tesen om att andra djur (eller för den delen andra arter överhuvudtaget) skulle vara lika mycket värda som människor. Ja, vårt ekosystem, inklusive människorna, skulle inte överleva länge utan autotrofer, men sanningen är den att en biosfär utan människor meningslös. Självfallet skall vi värna om de arter (och då talar jag om alla arter här på jorden) som gynnar vår långsiktiga överlevnad, men jag ser inget egenvärde i att gynna andra arter bara för att. I ett val mellan välståndet hos människan och en annan art, bör människan alltid sättas först, av den enkla anledning att bara människan har chansen att trygga arters långsiktiga överlevnad överhuvudtaget. Alla arter (eller gener, om man vill se det på den nivån) i hela världen är beroende av människan för riktigt långsiktig överlevnad, medan det är ganska få (relativt sett till det totala antalet arter) enskilda arter som människan är beroende av. Människor är värda mest helt enkelt för att vi är den mest oersättliga arten på planeten.

    Resonemanget är inte jämförbart med slaveri, eftersom slavar inte är beroende av sitt slaveri för att överleva.

  5. Anders Andersson skriver:

    Ditt wordpresstema äter träd, och kommer antagligen att påskynda universums värmedöd. Själva uppsatsen tar nästan fyra sidor att skriva ut, trots den lilla typstorleken, eftersom radmellanrummet är nära en centimeter (kommentarerna ovan ryms på två sidor). Eller är det bara min webbläsare som har svårt att samarbeta med skrivaren?

    Teknik och form därhän, så är uppsatsen riktigt intressant och tankeväckande. Den motiverar inte livets fortsatta existens i universum, men om denna existens accepteras som ett övergripande mål så förklarar du människans (möjliga) betydelse för uppnåendet av detta mål. Visserligen kan man hävda att även mikroskopiska organismer har förmåga att resa i rymden om de får hjälp av diverse interplanetära fenomen (typ meteoritnedslag med åtföljande spridning av materia), men människan är mig veterligen unik på jorden i fråga om att bygga sin egen rymdfarkost.

  6. Nicholas Miles skriver:

    Tack för de vänliga orden. Jag tycker personligen att teknologi spelar en alldeles för liten roll inom filosofin, och mänsklighetens potential är gravt underskattad. Särskilt när det kommer till människans plats i ekosystemet, så tycker jag att debatten alltför mycket kan koka ner till biologisk mångfald vs mänsklig hedonism, istället för att analysera hur människan kan bidra positivt till ekosystemet.

    Bloggtexten är kopierad från ett word-dokument som jag tror skrevs med 1,5 raders radavstånd. Har du prövat att kopiera in den i ett ordbehandlingsprogram och justera radavståndet?

  7. Anders Andersson skriver:

    Nej, jag har inte provat att kopiera din text (annat än till papper). Jag går inte heller och klipper mig när du ser långhårig ut, av i princip samma anledning.

    Om du ursäktar avvikelsen från sakfrågan för en diskussion om layout, så fick du mig att aktivera Firebug för att undersöka vad textens utseende egentligen beror på. Någonstans i webbsidans CSS (det är flera filer) finns en stilmall för ”#content” (här ärvd från ”div#content”) som säger ”color: #333333;”, ”font-size: 16px;” och ”line-height: 24 px;”. 16 pixlars teckenhöjd får väl anses lagom i förhållande till 24 pixlars radavstånd (mätt från baslinje till baslinje), och det är också vad som används för din ingress (kursiverad för att uttrycka emfas).

    Varje stycke i själva uppsatsen är dock inneslutet i ett HTML-element med stilattributet ”font-size: small;”, vilket åsidosätter nämnda 16 pixlar (jag vet inte hur många pixlar det förväntas bli, men i min webbläsare ser det ut som 8, snudd på apotekarstil om än fullt läsbart). Radavståndet förblir dock 24 pixlar, vilket nu är groteskt oproportionerligt. Om jag tar bort ”line-height: 24px;” utan att ersätta det med någonting (låter sig göras tillfälligt i Firebug) så ser texten mer kompakt och naturlig ut.

    Jag förmodar att det är WordPress som har valt stilmallarna och inte du, så kanske är problemet inte så enkelt att lösa. Detta illustrerar problemet med överspecificerade stilmallar; vill man ändra på en liten detalj lokalt måste man ibland skriva en helt ny stilmall.

    Vill man kolonisera främmande planeter så får man inte slarva med radavstånden!

    • Anders Andersson skriver:

      Korrigering: Så liten som 8 pixlar blir texten faktiskt inte, utan den är snarare 12 pixlar, men radavståndet är likafullt oberoende av teckenstorleken.

  8. Ping: Reflektion kring den historiska utvecklingen | Then Piratska Argus

  9. Kan inte fatta att jag missat att läsa det här! Otroligt intressant!

    Isak: Fniss.. Besultsteori och moralfilosofi borde kanske ha lite mer gemensamt än de har?😉

  10. Isak Gerson skriver:

    Genom Kristofers kommentar blev jag påmind om den här diskussionen. Kristofer: Vad har de gemensamt? För mig förhåller sig beslutsteorin till moralfilosofin som den tekniska fysiken till den teoretiska fysiken. Det är bara en applikation. Vi får aldrig låta applikationerna sätta villkoren. Det är först när vi har kommit fram till våra moralfilosofiska resultat som vi kan fråga oss ”Hur ska vi agera för att uppnå dessa värden?”, precis som att vi, när vi upptäckt att ljusets hastighet är ändlig kan fråga oss ”Hur ska vi bygga våra GPS-system för att kompensera för ljussignalernas långsamhet?”. Det är väl ingen vettig fysiker som skulle få för sig att bestämma att ljusets hastighet är oändlig för att det är lättare att bygga GPS-system då? (Vilket förresten gör GPS-system omöjligt. Men ni fattar drillen, så slipper jag ta ett nytt exempel)

    Jag brukar alltid utgå från ett försiktighetskriterium när jag utesluter entiteter ur moraliska teorier. Om det inte finns ett rimligt och hållbart skäl för att utesluta någon/något från moralisk hänsyn bör man inte göra det. Vi har sett vad som hänt när man skippat försiktighetskriteriet innan. Slaveriet är kanske det bästa exemplet, men historien av kvinnors, transpersoners och homo- eller bisexuellas moraliska hänsyn är inte ens färdigskriven än. Vill vi göra samma misstag med andra entiteter?

    Sedan kommer såklart invändningen ”Ska vi ta hänsyn till växter och stenar också?”. Om du hittar något sätt att tortera och misshandla ett kvartsblock på samma sätt som vi idag gör med boskapsdjur kan vi börja diskutera hur långt vi kan sträcka ut utilitarismen eller Schopenhauers princip (“Harm no one and help others as much as you can.”).

  11. ”Vad har de gemensamt?” => jag misstänker att det är en retorisk fråga som du förklarar senare. Min utgångspunkt är att de har för lite gemensamt.

    ”För mig förhåller sig beslutsteorin till moralfilosofin som den tekniska fysiken till den teoretiska fysiken.” => Om de förhåller sig så borde de ha mycket gemensamt. Det är svårt att vara en ingenjör utan att ha en god förståelse för teoretisk fysik, åtminstone nog för att kunna välja rätt modell och förstå vilka restriktioner som råder på modellens parametrar. Däremot behöver ju inte ingenjören bekymra sig särskilt ofta med att konstruera modeller, det sköter ju den teoretiska fysikern. Du menar alltså att moralfilosofi har bidragit till modern beslutsteori? För mig är beslutsteori en kombination av spelteori (hård matte med strikta modeller), nätverksoptimering och bayesian-statistik (svaga men generella modeller). Hur tillämpar jag moralfilosofin på det här? Moralfilosofi skulle i och för sig handla om vilka problem jag tillämpar beslutsteori på och hur jag formulerar min målbild, men det känns lite ad hoc. Mer troligt är att moralfilosofi är längre ner i värdekedjan och inte högre upp och att fokus är att undersöka de befintliga beslutsprocesser som finns tillämpade och försöka klassificera deras användningsområden som etiska eller oetiska i korrelation med samtidens normer eller tja.. något annat. Jag har uppenbarligen en rätt grund syn på moralfilosofi så jag kommer förmodligen bli skriven på näsan. Men skam den som ger sig!

    Att arbeta med kriterium verkar vara samma sak som att arbeta med en modellfri algoritm. Du har ingen förutfattad mening om data som går in i algoritmen men du har en strategi som du tillämpar för att producera ett aggregat som används för att göra förutsägelser. Det är i och för sig en metodik som rör sig lättare i problemområden dit beslutsteori inte riktigt når, dock förväntar jag mig att de borde ha ett kompatibelt gränssnitt när domänerna överlappar. Borde de inte det?

  12. Isak Gerson skriver:

    Vi verkar ha åsikter som ligger nära varandra. Jag håller alltså med om att moralfilosofins uppgift till beslutsteorin är att måla upp en målbild. Beslutsteorin är – menar jag – helt inkapabel att måla upp målbilder med värde. Det kan endast värdeteoretiska discipliner (etik, estetik, politik och vissa andra beroende på definition) göra.

    Vad beslutsteorin kan göra utan moralfilosofin är att måla upp målbilder utan värde (eller med försvinnande lite värde som hamnar där av chans). Jag kan t.ex. välja att låta bli att ge till välgörenhet och köpa en pizza istället. Men det går inte att argumentera för att det är det värdefulla att göra. En moralfilosof skulle kunna säga ”sträva efter att göra det som är bäst för alla”, och få mig att donera pengarna istället.

    Vad menar du i slutet? Borde moralfilosofin och beslutsteorin ha ett kompatibelt gränssnitt? Ja, det håller jag med om. Jag skulle till och med kunna köpa att beslutsteorin ÄR ett gränssnitt. Vi kan tänka oss gränssnittet såhär:

    Moralfilosofi –> ||| Beslutsteorigränssnitt ||| —> Medveten handling

    Vad säger du om det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s