Lillebror och socialtjänsten

En populär problematik att ta upp i debatten om privatliv är Lillebror. Det pratas ju mycket om storebrorssamhälle och så, men där förefaller lösningarna tämligen simpla: Staten skall vara transparent, och medborgarnas privatliv skyddat. Lillebrorsproblematiken handlar dock om hur man kommer till rätta med medborgare som övervakar varandra – att förbjuda fotografi på allmän plats känns ju inte så värt. Idag tänkte jag ta upp en aspekt av detta som framträder inom socialtjänsten.

Mer specifikt tänkte jag ta upp konflikten mellan anonymitet och rättssäkerhet i fall där någon lämnar uppgifter till socialtjänsten om något missförhållande som man anser bör utredas. Lars Lundgren, Lars Clevesköld, och Anders Thunberg skriver i Handläggning inom socialtjänsten följande intressanta lilla stycke.

Den andra tänkbara varianten är att den som ringer visserligen säger sitt namn eller är beredd att säga det, men fordrar att få vara anonym i förhållande till den familj som anmälan gäller. Handläggaren kan i det fallet inte lova personen anonymitet. Namnuppgiften måste antecknas i akten, och den som saken gäller kan få begära att läsa den. Visserligen finns i 26 kap. 5 § OSL en bestämmelse om sekretess för anmälraes eller uppgiftlämnares utsaga om det finns fara för våld eller annat allvarligt men. Om sökanden inte får ta del av akten kan han dock överklaga till domstol, och då blir det kammarrätten eller Regeringsrätten som avgör saken. Det är alltså i sista hand inte socialnämnden som disponerar över skretessen, och det är därför som handläggaren inte kan ge något löfte i saken.

Med andra ord kan anonymiteten inte garanteras för någon som till exempel lämnar uppgifter om barn som far illa, och som inte vill få sitt namn utlämnat. Man kan visserligen lämna uppgiften anonymt, dvs vägra att uppge sitt namn när man hör av sig, och socialtjänsten måste fortfarande agera (dvs starta utredning) på uppgiften så länge det inte är uppenbart att det är hittepå, men uppgifterna som då lämnas kan bara användas som skäl för att starta utredning, inte som någon form av bevisning inom utredeningen.

Detta förfarande är förstås problematiskt, eftersom det kan finnas situationer där man vill lämna uppgifter om människor som far illa, men samtidigt inte vill riskera blowback genom att få sitt namn röjt. Å andra sidan måste en förälder som anklagas för barnmisshandel rimligtvis kunna ställa sin anklagare till svars. Det är ett klassiskt exempel på en situation där Habeas Corpus ställs mot meddelarfriheten. Kanske behöver dagens lagstiftning ses över, eller också kanske man i dagsläget redan har en rätt bra kompromiss, men oavsett vilket är det något Piratpartiet behöver ta ställning till. Här är det varken fråga om breddning eller fördjupning, utan snarare ett exempel på en situation där vi måste förtydliga hur vi förhåller oss till en uppenbar konflikt mellan två av de tre principiella pelare vårt parti grundades på.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s