LVU och socialnämnders tvångsbefogenheter gentemot myndiga, del 1

Jag läser ett intressant stycke i Carl Norströms och Anders Thunveds Nya sociallagarna. Enligt 1 § i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får socialnämnden i en kommun besluta om tvångsvård av minderåriga av skäl som föreskrivs i 2 och 3 §§. Sedan tillkommer dock en intressant detalj: Myndiga personer får också tvångsomhändertas i vissa av de situationer 3§ föreskriver, om personen inte fyllt 20. Så vad föreskriver då 3§ LVU?

Jo, här står det att missbruk av beroendeframkallande preparat, brottslig verksamhet, samt ”socialt nedbrytande beteende” är godtagbara skäl. Att brottslig verksamhet är skäl för frihetsberövande är ju inte så konstigt, och när det kommer till missbruk så gäller det ju ofta illegala preparat, och då är statliga tvångsmedel inte heller så märkligt. Det är emellertid uppseendeväckande att socialnämnder kan tvångsomhänderta någon om de anser att de dricker för mycket alkohol, även om Sveriges alkohollagstiftning gör att även detta strider mot lag om det sker utanför en plats med alkoholtillstånd (eftersom personen måste vara under 20, vilket är åldersgränsen för att handla på systembolaget).

Men mest uppseendeväckande av allt är förstås begreppet ”socialt nedbrytande beteende”, vilket vid första anblick ser ut som en förevändning för socialnämnder att kunna tvångsvårda folk med avvikande beteende, men låt oss titta på vad de sakkunniga Norström och Thunved har att säga om vad som menas med begreppet.

Dels kan det innebära att man begår allvarliga brott, utan att det nödvändigtvis är brottslig verksamhet, vilket verkar rimligt, eftersom det alltså rör sig handlingar som strider mot lagen. Därtill kommer dock några mycket intressanta beteenden som betraktas som ”socialt nedbrytande.

Vidare kan det vara fråga om den unge vistas – annat än tillfälligt – i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb.

Det räcker alltså med att man vistas i vissa miljöer (närmre bestämt ”missbruksmiljöer”) för att frihetsberövas. Jag vill även påpeka att det är lagligt att sälja sex i Sverige. Med andra ord har vi en lagstiftning i Sverige som gör att fullt myndiga medborgare  kan tvångsomhändertas förför att de, som Norström och Thunved beskriver det, ”beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer”. För att upprepa: I Sverige kan myndiga människor tvångsomhändertas utan att vara misstänkta för brott.

Eftersom det rör sig om offentliga tvångsmedel och utövande av statens våldsmonopol, anser jag att det helt klart ligger på Piratpartiets bord, och frågan är om det inte kunde vara bra att driva en linje om att Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, inte borde göras om till Lagen med särskilda bestämmelser om vård av minderåriga.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till LVU och socialnämnders tvångsbefogenheter gentemot myndiga, del 1

  1. Ditt resonemang bygger på en dikotomisk uppdelning mellan myndig och omyndig där man förvandlas från den ena gruppen till den andra i ögonblicket man fyller 18. Det är en bild som rimmar illa med verkligheten, där övergången snarare är en process som sker under en längre tid. Från det att man blir straffrättsligt ansvarig för sina handlingar (dock med ordentliga rabatter i påföljdssystemet) vid femton års ålder, via rätten att handhava egentjänade pengar vid sexton, rätten att ingå avtal och rösta i allmanna val vid 18, till rätten att själv ansvara för sin alkoholkonsumption vid 20. Om man går i allmän skola (gymnasie, komvux eller folkhögskola) har man även rätten att försörjas av sina föräldrar ända tills man fyller 21.

    Det går alltså inte att argumentera för att LVU ska inskränkas att enbart beröra minderåriga utifrån ett resonemang om att det normala är att man enbart kategoriserar folk som myndiga eller omyndiga. En gradvis övergång är i allra högsta grad normen. Gissingsvis ser lagstiftningen ut som den gör för att det upplevts funnits ett skyddsbehov av människor även åldersgruppen 18-20. Vill man argumentera för en ändring bör man således antingen först visa att ett sådant skyddsbehov inte föreligger, alternativt visa att lagen missbrukas i en sådan omfattning att värdet av det skydd lagen ger understiger de samhällsmässiga kostnaderna av hur den tillämpas.

    Kan du visa stöd för endera av de påståendena kommer jag gladeligen stödja att partiet lyfter frågan om hur lagen kan reformeras, men fram tills dess ser jag inga skäl för oss att ta upp frågan.

  2. Nicholas Miles skriver:

    Ja, det är en rimlig invändning faktiskt. Eftersom det är en fråga om offentliga tvångsmedel tycker jag dock att Piratpartiet borde ta ställning till den, oavsett vilken ståndpunkt vi kommer fram till är bäst. Men men.

    Jag kan som sagt helt klart hålla med om att myndighet och medborgerliga rättigheter kanske inte borde vara binärt, så visst skulle man på så sätt kanske kunna motivera den här typen av lagstiftning. Jag är dock skeptisk till att 20-åringar (överklagade beslut kan verkställas även efter man fyllt 20) inte skulle vara mogna nog att besluta i vilken typ av miljöer de vill vistas. Till saken då emellertid att jag också är mycket skeptisk till alkoholgränser på 20 år, rösträtt på 18 år, med mera, så det hamnar väl lite utanför ramarna av den här diskussionen. Får nog ta och fundera vidare på den här frågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s