Det är dags för Piratpartiet att skjuta sina ryska enhörningar

Du träffar en person som verkar väldigt nere. Personen berättar att hen känner sig matt och utbränd, eftersom hen inte kan hitta några ryska enhörningar, trots att hen letat och letat. Vad gör du? Hjälper du personen leta efter den ryska enhörningen? Ger du personen tips om hur man kanske ska göra om man letar efter ryska enhörningar? Säger du till personen att hen nog inte kommer hitta några riktiga enhörningar, men att om man bara försöker tillräckligt mycket, kanske hen kan hitta ett substitut? Eller försöker du helt enkelt förklara att det inte finns några ryska enhörningar, och att det inte är avsaknaden av dem, utan själva letandet som är problemet?

Fotbollscoachen Vince Lombardi lär en gång ha sagt ”There’s no such thing as perfection. But, in striving for perfection, we can achieve excellence.” Det är ett utomordentligt dåligt förslag. Att följa det innebär nämligen att eftersträva något som är omöjligt att uppnå, att göra en emotionell investering i ett företag med en chance of success som är 0%, i hopp om att få ett substitut istället. Ett substitut av obestämd styrka och okänd kvantitet i förhållande till perfektionens original, och med en oförutsebar känslomässig utdelning. Att tänka så – att göra känslomässiga investeringar i perfektionens ideal – är att skapa artificiella behov för sig själv. Det är ett sätt att bokstavligt talat uppfinna nya beroenden. Att jaga efter perfektion för att bli utomordentlig, att göra känslomässiga investeringar i perfektionistiska ideal i hopp om att få ut en aldrig sinande avkastning, är att leta efter enhörningar.

Så vilka enhörningar letar vi då efter i Piratpartiet? Det är förstås svårt att säga, eftersom de som letar efter dem ofta inte vet att vad de letar efter inte går att hitta. Att inse att det är enhörningar man letar efter, eller att få det påpeka för sig, kan ofta vara djupt smärtsamt. Det kan förstås vara mer av ett irritationsmoment ibland också, som när man letar efter en bok bara för att upptäcka att den gått förlorad sedan många hundra år tillbaka. Men det kan också kännas som att man berövats en del av sig själv, om sökandet varit en del av ens liv så länge att det integrerats i ens personlighet. Det kan vara en religiös person som tappar tron, en filosof som inser att hens premisser inte stödjer hens världsbild, en förmögen person som inser att hen aldrig kommer bli poplär (nog), en poplär person som inser att hen aldrig kommer bli rik (nog), eller för alla del en asketisk eremit som inser att hen aldrig kommer bli fattig och ensam nog. Det kan också vara en idealistisk politiker som inser att hens val av parti aldrig kommer leda till den status och makt som hen hoppats på. Plötsligt kommer funktinärsavhoppen efter valnederlaget 2010 i ett nytt ljus, även om många av de personerna förstås bara började leta efter nya enhörningar i andra partier. Ukrainska enhörningar istället för ryska.

Det är förstås något vi vill undvika i framtiden, men det är inte något jag tänkt skriva så mycket om här, eftersom det diskuterats tidigare. Både 2009 och 2010 fördes det en livlig debatt i partiet om att det höga tempot i partiet riskerade att bränna ut våra funktionärer och aktivister. Lite annorlunda uttryckt, skulle jag säga att när vi blir för känslomässigt investerade i valseger, slår valförluster så mycket hårdare.

Istället vill jag rekommendera alla att läsa Klara Tovhults senaste bloggpost (edit: och nu går länken faktiskt till rätt plats). Nu. Do it.

Färdig? Bra, då kan jag spinna vidare lite på det Klara tar upp. Klara pratar alltså om hur många/vissa/en del tjejer utnyttjar sin underrepresentation i partiet för att öka sin status. Man leker med de stackars nördkillarnas känslor för att få bekräftelse. Typ. Fenomenet är inte unikt för PP, men eftersom det är PP vi diskuterar får vi lov att konstatera att det är ett problem här.

Problemställningen kan heller inte betraktas som baserad på bara anekdotiska data. Det finns vetenskapliga undersökningar som visat att människor tenderar att bättre komma ihåg, eller rent av tillskriva utan grund, goda egenskaper hos personer de tycker är attraktiva. Klaras berättelse visar att PP ingalunda är immunt mot detta, utan att vi snarare befinner oss i en situation som innebär att strukturerna i partiet riskerar att genomgå sociala skiktningar i grund och botten baserad på sexappeal. Vårt varma och toleranta parti riskerar alltså att bygga interna hierarkier som i princip är baserade på hur snygga personer är.

Sedan har vi även problemet med hur sådana fenomen korrumperar människor. I Piratpartiet är vi stolta över hur mycket acceptans vi har för folk som inte nödvändigtvis konformerar till samhällets normer, hur toleranta vi är för alternativa livsstilar och annorlundahet. Detta leder till att folk som är vana vid att leva med låg status i övrigt kan finna acceptans och värme i vårt parti. PP är inte homogent, men låt oss vara ärliga här: Vi lider inte precis någon brist på manliga datanördar. Nej, det är inget fel på att vara datanörd, men saken är den att när personer med låg status får makt tenderar de att missbruka den, vilket leder oss in på nästa problem Klara tar upp.

Problemet i partiet är inte bara att tjejer kan utnyttja sin underrepresentation för att få makt och bekräftelse, utan även att när vissa (heterosexuella) killar som tidigare varit negligerade av medlemmar av det motsatta könet plötsligt visas intresse och uppmärksamhet stiger det dem åt huvudet. De börjar också jaga status, och så är letandet efter ryska enhörningar igång.

Jag tycker inte det här är ett problem som vi kan ignorera. Jag vet inte hur vi skall göra för att påverka andra, men det kan ju vara värt att åtminstone se över sitt eget beteende. Hur mycket pressar man egentligen tjejer till att kandidera till höga positioner, bara för att man är mån om könsfördelningen? Hur mycket uppmuntrar man egentligen killar att se det motsatta könet som ett lag istället för en grupp individer? Hur många enhörningar letar man efter själv?

För det är ju vad den här jakten på status och makt och pengar och gudarna vet vad egentligen är: Att leta efter enhörningar. Kommer någonsin bli rik nog? Kommer du någonsin bli populär nog? Kommer du någonsin bli mäktig nog? Kommer du någonsin bli ihågkommen nog? Kommer ditt jobb någonsin vara bra nog? Kommer din bil någonsin vara flashig nog, din dator någonsin kraftig nog, och din uppkoppling någonsin snabb nog? Välfärden börjar vid hundra megabit säger vi, men var slutar den egentligen? När har man tillräckligt för att vara nöjd? Om du inte vet svaret på den frågan, är risken att du letar efter enhörningar, och det finns bara ett sätt att sluta: Enhörningen måste dö. Du kan inte leta efter den bara lite grann, du kan inte vänta med att leta efter den till senare, och du kan inte kräva att någon annan letar efter den åt dig. Det här är problem som vi måste ta itu med för oss själva i Piratpartiet, om vi inte vill att folk skall bli utbrända och hoppa av efter varje valnederlag, eller börja må dåligt inför varje styrelsemöte, eller känna sig exkluderade på varje piratevent.

Den ryska enhörningen måste dö. Skjut den.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Det är dags för Piratpartiet att skjuta sina ryska enhörningar

  1. Thomas Tvivlaren skriver:

    Det här är ett ämne som behöver vidgas bortom genusnivå dock. I alla sociala sammanhang uppstår medvetna eller omedvetna hierarkier som riskerar påverka, på ett negativt sätt, intentionen med det sociala sammanhanget.

    Så, kort och gott handlar det om korruption, systemisk dito. Väldigt bra om det här blir något man inom partiet får upp ögonen för då jag hävdar just hindrandet av utbredningen av korruption i samhället vara bland de viktigaste piratistiska frågorna. Samtliga klassiska piratfrågor kan ju egentligen klassas som korruptionsrelaterade då de förutsätter att makt går före rätt.

    För övrigt har Peter Jacksons filmatisering av Enhörningens Hemlighet snart premiär…så den enhörningen ger ni f-n i!😉

  2. steelneck skriver:

    Näe, de ä int lönt, de e lia bra du lägg ned på en gång. (obestämd dialekt)

    Starta ett parti Rick? Ä du från vettet? Va! Döpa det till Piratpatiet?? Va e de för stolleprov. Med sådana ambitioner kommer du aldrig någonstans, det är att leta efter ryska enhörningar.

    Det var väl ändå en himla tur att ingen sköt Ricks ryska enhörning, eller hur?

  3. Nicholas Miles skriver:

    Det är skillnad på att göra saker för att det är roligt att göra dem, och att göra saker för att det är roligt att få dem gjorda. Min uppfattning är att Rick tyckte det var rätt skoj att starta och driva Piratpartiet.

    Thomas: Att göra politik av tänket vore förstås intressant, men jag vet inte riktigt hur man skulle gå till väga. Till att börja med tror jag vi får börja lösa våra vardagsproblem inom partiet från ett personligt plan. Därefter kan man kanske börja fundera på hur problemformuleringen och lösningarna kan sättas i system genom partipolitik.

  4. Thomas Tvivlaren skriver:

    Nicholas: Jag tror faktiskt att det du nämner är själva förutsättningen för att göra politik av det:

    ”Till att börja med tror jag vi får börja lösa våra vardagsproblem inom partiet från ett personligt plan. ”

    Korruptionsproblematik börjar aldrig i ett garage där trenchcoatbeklädda figurer växlar kuvert innehållandes sedelbuntar. De börjar oftast långt tidigare i form av återkommande principbrott och överträdelser av sådant som officiellt funnits att förhålla sig till och dessutom i miljöer som är vardagliga och familjära.

    Rättrådighet är inget man föds med eller man kan lära sig eller studera fram utan det är något som uppstår efter lång tid av ihärdigt arbete och kontinuerligt ifrågasättande av ens handlande.

    För att ta ett exempel, när Federley, Johansson (då Lööf) och Linander vek ned sig så kapitalt som de gjorde i FRA-omröstningen så var det inte tal om något nytt och enstaka tillfälle. De har med allra största sannolikhet lagt grunden för det beteendet under lång tid innan det tillfället. Återkommande tillfällen där de, måhända i mer blygsam skala, valt sin egen långsiktiga egennytta framför eventuella högre ideal och principer. Säkerligen medelst intellektuella alibin à la ”jag gör det för partiet” (…och så får jag nog roll X vid nästa val). Sådana är ju behagliga att ha när makten och härligheten hägrar/hotas och samvetet gör sig påmint. Och nog har det gått bra. Samtliga nyssnämnda ligger ju på topp. Lööf är ju numera högsta hönset inom C dessutom…

    För övrigt tror jag man bör tolka Lombardis tankar lite annorlunda (och som Steelneck är inne på). Lombardi påpekar ju just det omöjliga i att uppnå perfektion just för att medvetandegöra de negativa konsekvenserna av att sträva dithän. Som en målbild är det dock inte alls så tokigt så länge man håller sig realistisk och har den perfektionens omöjlighet i bakhuvudet. Det handlar mer om att sätta målbilder som inte gör att vi undermedvetet sätter ribban för lågt à la ”det där klarar jag aldrig”.

  5. Jonas skriver:

    Länken som leder till Klaras artikel är trasig.

  6. Brilliant, säger jag bara.

  7. Hanna skriver:

    Enhörningsjakt låter bra, men jag ställer mig nyfiket undrande över dina djupare tankar bakom avhoppen efter valet/valen. Logiskt borde väl vara att statusberoende individer vill stanna kvar i ett statushierarkiskt parti? Ändå verkar du mena att de sökt sig till andra arenor för att fortsätta jakten, eller tolkar jag dig fel?

  8. Tomas Gradin skriver:

    ”Vårt varma och toleranta parti riskerar alltså att bygga interna hierarkier som i princip är baserade på hur snygga personer är.”

    Jovisst. Det där brukar kallas demokrati, eller som Winston Churchill uttryckte saken: demokrati är det sämsta styrelseskick som finns – om man bortser från de andra vi har provat.

    Människor väljer dem de tycker bäst om, och dessa val är knappast rationella. Men vad göra…

    PP självt borde fråga sig om målet är att sitta i riksdagen eller att påverka politiken. I det förra fallet så kommer jag osökt att tänka på väderkvarnar, men i det andra fallet kan vem som helst konstatera att PP redan har lyckats. All politik bedrivs inte i riksdagen, om du ursäktar ironin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s