Hur skall vi göra med Vilks?

Lars Vilks har i flera år skapat kontrovers bland annat genom sin teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Senaste kontroversen är att han skall tala på ett möte i New York för kontrajihadister. Även om jag finner det avskyvärt att så många människor ville tumma på yttrandefriheten i frågan om rondellhunden, kan jag inte säga att det känns så jävla begåvat att börja hänga med extremhögern. Visserligen har han tagit avstånd från den paranoida konspirationsteorin om att Västvärlden håller på att ”islamiseras,” men jag tycker ändå att hans medverkan på mötet skadar hans trovärdighet.

Nåväl, det faller fortfarande inom yttrandefrihetens ramar, så man kan väl inte göra mer än att beklaga hans beslut. Sedan dök detta upp. Vilks konstverk skulle enligt tidigare planer ha ställts ut på ett museum i Östersund, men nu väljer man att porta honom istället, mot bakgrund av hans deltagande på mötet och ett uttalande om att det vore olämpligt att införa islams värderingar i ett modernt samälle. Här finns två faktorer att behandla.

Låt oss först ta uttalandet. Jag har svårt att se varför det skulle vara problematiskt, eftersom vi i Väst i allmänhet förväntar oss att moderna samhällen skall vara sekulära. Religiösa regler skall inte skrivas in i vår lagtext och varje gång den kristna högern hittar på nya dumheter i länder som Polen, Irland, eller USA är svenska politiker och journalister snabba att förfasa sig. Varför samma princip inte borde appliceras på alla andra religioner, inklusive islam, är för mig ett mysterium.

Sedan har vi mötet med islamofoberna. Det tänker jag inte försvara, men jag vill däremot ifrågasätta varför det används som grund för att utesluta Vilks konst från ett museum. Det intressanta i en konstutställning borde rimligtvis vara själva konstverken och deras kontext, inte varenda exempel på dåligt omdöme man kan hitta hos konstnären.

I Europas omfattande kulturskatt är kristna motiv ett minst sagt framträdande tema. Bland alla dessa djupt troende konstnärer skulle man sannolikt kunna hitta en och annan tomte med åsikter långt mer främlingsfientliga än vad någon skulle kunna anklaga Vilks för. Den uppenbara frågan blir då: Borde deras vi sluta ställa ut historiska konstverk på grund av konstnärens åsikter? Borde Mona Lisa låsas in i en källare om det visade sig att Leonardo da Vinci var antisemit. Borde takfresken i Sixtinska draperas över om det visade sig att Michelangelo hatade morer? De flesta, inklusive de som nu lackar ur på Vilks, skulle nog säga nej.

Följdfrågan blir då vari skillnaden ligger. De två uppenbara svaren blir att Michelangelo och da Vinci levde för ganska länge sedan och har gjort betydligt större avtryck i konsthistorien än Vilks har. Att göra godtyckliga avvägningar om kändisskap och konstnärligt inflytande är förstås en naturlig del av alla konstuställningar eftersom det oftast är nödvändigt att sålla, men att göra samma avvägning i förhållande till vilka politiska åsikter som kan förlåtas är jag betydligt skeptisk till, i synnerhet som jag antar att länsmuséet ifråga får statliga pengar. Man borde inte kunna ursäkta märkliga åsikter med kändisskap, och då borde heller inte det faktum att man heter Lars Vilks och inte Leonardo da Vinci heller inte innebära att ens tveksamma val av möten att tala på kan utgöra grund för diskvalifikation.

Sedan har vi frågan om tidsperiod. Eftersom vi inte längre lever under renässansen kan man möjligtvis hävda att vi borde ställa högre krav på konstnärer som är verksamma idag. Detta argument skulle definitivt kunna appliceras på literaturen, där t ex John Stuart Mill fortfarande betraktas som en auktoritet inom politisk filosofi, trots hans skeva syn på ”barbarfolk,” medan någon som uttryckte rasistiska åsikter i ett verk som publicerades idag sannolikt skulle ignoreras av de flesta akademiker. Då talar vi dock bara om verken i sig, inte vad författaren sagt eller gjort annorstädes. Guilt by association är som bekant ett logiskt felslut så det vore fel att underkänna någons idéer baserat på helt orelaterade åsikter.

Jag är benägen att applicera samma resonemang på fallet Vilks. Att besöka det där mötet känns som en ganska dålig idé, men det borde rimligtvis inte påverka budskapet i själva konstverken som skulle ställas ut, även om det förstås kan påverka vår bild av konstnären. Framförallt bör man dock ta hänsyn att han inte håller med högerextremisterna, han skall bara hålla ett tal för dem. Att konstnärens åsikter skulle påverka kontexten av hans verk är en sak att hävda, men att hans umgängeskrets skulle vara relevant har jag svårt att se. Jag känner med den bakgrunden att jag måste ställa mig starkt kritisk till muséet Jamlis beslut att porta Vilks.

När det är skattefinansierade konstmuséer vi talar om måste deras syfte rimligtvis vara att göra konst tillgänglig för allmänheten, inte att agera polis för vilka grupper konstnärer umgås med. Vilks konstverk kan knappast bli mindre intressanta för allmänheten bara för att de är kontroversiella – det är liksom inte så konst fungerar – och i detta fall rör det sig tillochmed om en utställning med provokation som tema. Jag tycker därför att museiledningen varit alldeles för lama i detta fall, och hoppas att Piratpartiet och Ung Pirat kan arbeta fram en kulturpolitik som inte uppmuntrar till den här typen av feghet i Konstsverige.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hur skall vi göra med Vilks?

  1. Anders Andersson skriver:

    Kommer anförandet i New York att sändas i radio eller spelas in för senare spridning? I så fall åtnjuter Vilks meddelarfrihet. Jag vill hänvisa till 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen:

    Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han i ett radioprogram eller en teknisk upptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd av denna grundlag av sådan anledning göra några ingripanden mot programmet eller upptagningen.

    Bestämmelsen upprepas, något omformulerad, i 2 kap. 4 §, följd av en straffbestämmelse för brott mot förbudet. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. För att straff skall utdömas krävs dock att ingripandet har karaktären av avskedande, disciplinpåföljd ”eller annan liknande åtgärd”. Jag vet inte huruvida indragning av en planerad utställning formellt uppfyller detta kriterium, men eftersom det är en statlig verksamhet borde det allmänt hållna förbudet vara tillräckligt.

    En annan fråga är huruvida en åtgärd som vidtas innan en planerad medverkan har ägt rum verkligen träffas av samma förbud. Eftersom syftet uppenbart är att avråda Vilks (eller andra konstnärer med utställningsambitioner) från att medverka vid mötet, så kan man se det antingen som en hindrande åtgärd i strid med 1 kap. 3 § första stycket, eller som ett hot om brottslig gärning (olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken).

    Om man tar hänsyn till att hotet inte enbart riktar sig mot Vilks, utan mot alla som någon gång kan tänkas vilja ställa ut på ett statligt museum, då är frågan om det inte rentav kan räknas som brott mot medborgerlig frihet (18 kap. 5 § BrB):

    Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

    Här finns inte böter ens med i straffskalan. Inte heller kan man komma undan genom någon skrivning om ”ringa brott”. Har man haft uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen genom att vägra ställa ut politiska dissidenters konstverk, då är det fängelse som gäller, punkt. Töjmån finns i fråga om längden på fängelsevistelsen; en månad kanske kan räcka i lindriga fall.

    Det finns dock en vinkel till: Sedan den 1 januari 2003 räknas både olaga hot och brott mot medborgerlig frihet till tryck- respektive yttrandefrihetsbrotten. Skulle museet sålunda ha låtit framföra hotet via ett grundlagsskyddat medium, såsom exempelvis Östersundsposten, så gäller meddelarfriheten även museets personal, och då är det i stället Östersundspostens ansvarige utgivare som ensam döms för brottet, om denne nu varit oförsiktig nog att låta det gå i tryck (eller spritt det via webben). Huruvida utgivaren själv ställer sig bakom hotet saknar betydelse; om det når den eller dem det riktas mot så är skadan ändå skedd.

    Låt oss göra som moderaterna föreslår, och kasta polis och åklagare på varje verbal konflikt där man kan urskilja en möjlig lagöverträdelse. Skulle det inte hjälpa i vissa fall, så får vi väl fundera på alternativa åtgärder, men den dagen, den sorgen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s