Vi behöver ta ett snack om feminismen

My Vingren har skrivit om kommentarerna hon fått på ett blogginlägg om Julian Assange. På Enligt Min Humla kan man läsa ett berömvärt fördömande.

Jag har i skrivande stund inte läst det Assange-inlägget. Jag har valt att lägga det åt sidan för att få en så pass ofärgad bild som möjligt av hennes uppföljningspost. Det hon beskriver är en kaskad av hat och galla hon fått spydd över sig av… Ja, jag vet inte vad jag skall kalla dem. Att kalla dem troll vore en förolämpning av riktiga troll. Trollighet innehåller alltid någon liten dimension av lekfullhet, en vilja att provocera sin motpart till att ytterligare (ofta utmattande) debatt. Trollighet är ett sätt att få folk att säga saker de kommer att ångra, inte att få dem att ångra saker de sagt. Nej, troll kan vi inte kalla dem.

My framför dock åsikten att hatet skulle vara sammanlänkat med nutidens nya komminkationsmedel, och visst kan jag också tycka att det är John Gabriel’s Greater Internet Fuckwad Theory som är och spökar. Anonymitet verkar onekligen spela en roll i detta, men det är inte vanliga internettroll vi talar om. Vilket begrepp som passar bäst är jag inte säker på, men Vita Kränkta Män (VKM?) ligger nära till hands. Hudfärg och kön är förstås inte det viktiga där, utan det operativa ordet är ”kränkt.” Ni vet vilka jag menar: Den där sortens personer som börjar tugga fradga varje gång man säger ”hen.”

Man skulle kunna göra det enkelt för sig genom att skylla på näthat, göra vaga insinuationer om Pelle Billing, travestera jargongen genom att skämta om hur Pär Ström bara behöver få lite kuk. Detta är dock djupare än så. Mot slutet av sitt inlägg poängterar My att retoriken kan vara en del av ett större sammanhang och jag är benägen att hålla med. Jag känner nämligen igen jargongen. Jag har hört den förrut.

Ja, nu menar jag inte bara på andra ställen i Sveriges bloggosfär och sociala medier, förstås. Jag har så klart sett språkbruket i kommentarsfält, på twitter, och på facebook. Det är inte så att jag undgått att upptäck just den här sortens hat tidigare, men det är något som är betydligt mer bekant med den än så. Jag tänker tillbaka lite.

Och så minns jag vart jag hört den förrut: På konservativ pratradio i USA. Och när jag säger konservativ snackar vi riktigt jävla reaktionär. Tittar vi på VKM-diskursens stamtavla ser jag enkelt personligheter som Rush Limbaugh, Bill O’Reilly, och Glenn Beck. Konspiracismen, kvinnohatet, referenserna till ”feminazister” – de är alla diskursiva byggstenar som noga avlats fram och kurerats av mediaeliten i de radikala delarna av USAs kristna höger. Och ja, tittar vi närmre på dem hittar vi också islamofobi, hysterisk paranoia kring ”hot” mot västerländsk kultur, och tron på en mediakomplott. De bestörta vrålen av hur kränkt man är av allt man inte gillar, det rabiata hatet, ja till och med teorierna om en feministkonspiration bakom Assange-fallet – de går alla att spåra till den politiska grenen av USAs kristna fundamentalister.

Det är lite oroväckande, för att säga det minsta. Jag har bott i USA, och visst har landet sin egen lilla charm, men en av sakerna jag älskar mest med att bo i Sverige är den sekulära humanismens inflytande. Att då kunna se reaktionär ideologi och retorik slå rot i vårt land gör mig förstås inte glad. Jag tror att denna typ av oroväckande tendenser är något vi blundat för alltför länge. Eller blundat är kanske fel ord – gammelmedia har ju tramsat och hållit på om näthat och hur farligt det där internätet måste vara – men det är inte ett problem som det förts en seriös debatt om, varken i svensk media eller här i Piratpartiet.

I vanliga fall skulle det vara relativt lätt att skapa en sådan debatt genom att helt enkelt börja kalla sig feminist så ofta man kan. Att ta på sig kontroversiella stämplar brukar ju vara ett smidigt sätt att provocera fram en debatt, men feminismen verkar dock vara något av ett specialfall. Det är med skräckblandad fascination som jag sett på medan feministbegreppet blivit både urvattnat och infekterat på samma gång. I princip vem som helst kan ju kalla sig feminist idag, nästan oavsett vilka åsikter man har. I vanliga fall brukar ett sådant fenomen tvinga in orden i plattitydernas rike och förvandla provokationer till politiskt allmängods.

Så icke med feminismen. Att kalla sig feminist får många att hata en, men ingen att älska en. På sin höjd kan man plocka några poäng hos mediaetablissemanget genom att kalla sig feminist, men det lär inte precis skapa några löpsedlar. Jag tror detta gjort att vi aldrig riktigt fått chansen att lufta alla de starka åsikter och känslor som kringgärdar begreppet. Istället ligger de och skjuder under ytan tills de i plötsligt exploderar i något kommentarsfält eller någon Facebooktråd. Resultatet verkar vara att vi indirekt förträngt en debatt som vi verkligen skulle behöva ha. Att få upp en nyanserad diskussion på gammelmedias agenda kanske är svårt, men vi borde åtminstone kunna ta debatten i vårt eget parti. Att inte göra det skulle beröva oss den internpolitiska katarsis frågan fordrar och i förlängningen skapa starka slitningar i organisationen. Vi behöver ta ett snack om feminismen, och med det breddningsarbete vi har framför oss är det inte en diskussion som kan vänta.

Det här inlägget postades i Piratpartiet, Ung Pirat. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Vi behöver ta ett snack om feminismen

  1. Erik skriver:

    Intressant – för mig är liberal lite likadant som feminist – i USA = vänster; i Australien = kristen höger; i Sverige fanns en gång i tiden två typer – MUF = anarkokapitalism och Folkpartiet = socialliberalism (som nu förvandlats till syndabocksliberalism tex arbetslösa och invandrare måste rycka up sig). På det sättet är ordet både urvattnat och laddat.

    Jag tror att ni har rätt – vi behöver prata om fiminism OCH det är viktigt att släppa rädslan och hatet relaterat till ordet feminism (det är bara kontraproduktivt). På en högre abstraktionsnivå behöver vi ta ställning till kollektiv kontra individualism. Kollektiven är så viktiga för oss – vi behöver dem MEN de begränsar vår frihet. Jag tycker att det är svårt att hitta bra avvägningar i konflikten mellan kollektiv och individ i de traditionella ideologierna. Jag hoppas att PP (internationellt) kan finna nya tankeströmmar som erbjuder lösningar på spänningen mellan kollektiv och individualism.

  2. Mars skriver:

    Du skriver i ett välbehövligt ämne. Tyvärr ramlar du ner i samma grop som många antifeminister när du kommer dragande med Rush Limbaugh och Bill O’Reilly som någon sorts galjonsfigurer för den antifeministiska retoriken i Sverige. Om än kanske inte riktigt lika osmakligt som Svelands jämförelse av Pär Ström med Breivik, så är den lika grov och felaktig. Visst finns den typen av retorik även i kommentarsfältet på dessa bloggar, några av kommentatorerna dessutom med egna bloggar. Men då gör man en mer än lovligt naiv sållning och koppling. Samma typ av grova, skändande hyllningsretorik återfinns på alla politiska bloggar som skriver i kontroversiella ämnen oavsett färg. De gånger jag sett någon antifeminist motivera sin grova retorik, så gör man det med hänvisning till t.ex. Simon Fors och Gudrun Schyman. Glöm inte att det faktiskt var Palme som är den stora svenska föregångaren i genren (om än betydligt mer vältalig än de flesta).

    Om den svenska antifeminismen är extrem på något sätt så är den extremt svensk. Feminismen kritiseras både från höger och vänster och oftast utifrån traditionellt svensk utgångspunkt (nej, jag menar inte SD-retorik med knätofs, utan utifrån hatkärleken till solidaritets-tankar, samförståndsanda och auktoritetstillit).

    Men jag håller med dig – det skulle vara önskvärt att man hittade vägar från denna grova retorik.

    Sedan håller jag inte med dig varken om feminism eller hen. Det fascinerande hur många gånger man möter fradgatuggande och kränkthet, när man med sakliga argument bemöter hen-tillskyndarna. Argumentation utan maktspråk är sällsynt vara oavsett ideologisk tillhörighet.

  3. Nicholas Miles skriver:

    Läste du inlägget jag länkade till? Det är ganska kraftigt språkbruk vi talar om här. Jämförelsen med USAs kristna höger är helt meriterad.

    Jag vill dock klargöra att det inte är alla antifeminister med följe som jag drar över en kam här. Min poäng är snarare den motsatta: Vi måste sluta hantera denna typ av händelser med att klaga på ett fladder i bröstkorgen, skylla allt på Pelle Billing och Pär Ström, och sedan vara nöjd. Även om de båda ofta provocerar medvetet så är deras retorik aldrig hatisk. De må tala om statsfeminismens negativa effekter men det brukar ju snarare referera till ett grupptänksfenomen än en regelrätt konspiration. Det rabiata hat vi ofta kan se i anonyma kommunikationskanaler går långt bortom det Pelle Billing och Pär Ström sysslar med, och därför borde vi leta efter dess verkliga ideologiska rötter.

    Nu tror jag inte att vare sig Beck, Limbaugh, eller O’Reilly används som galleonsfigurer för VKM-hateriet i Sverige, men för mig är det uppenbart att de är upphovsmän till en stor del av det tankegods vi kan se i kommentarsfält och trådar på nätet.

    • Mars skriver:

      Vilket av dina länkar syftar du på?

      Nej, jag tycker inte det är uppenbart. Det är att ta alltför många genvägar. Feminazism kanske är myntat av någon av dessa amerikaner, men en svala gör ingen sommar. Jag är ingen fan av kålsuparteorier, men i just detta fall finns så många andra att efterlikna och de retoriska kopplingarna är små. Samma sak med att ta upp VKM. Det är ett låtsas-fenomen som kräver att man har en ganska skev syn på politisk debatt. Men väl marknadsfört, måste jag medge. Du blir en vit kränkt man så fort du kritiserar feminism eller queer – oavsett med vilka argument.

  4. Gunnar Östlund skriver:

    Vi borde överge begreppet feminism helt och hållet.

    Begreppet behövdes under nästan hela 1900-talet för att sätta fokus på det faktum att samhället betraktade det som självklart att kvinnor inte hade samma fri- och rättigheter som män. Då handlade det om ett skyttegravskrig mot allmänt accepterade fördomar och bara det faktum att kvinnor klarade att själva leda och driva en politisk kamp har tvingat samhället att acceptera kvinnan som intellektuellt och politiskt jämbördig med mannen.

    Som jag ser det så skulle det gynna debatten oerhört mycket om vi valde att avskaffa ordet feminism och istället använda det mer allmängiltiga begreppet humanism. Föreställ er hur någon skall förklara att de är ”antihumanister” som motsätter sig vissa människors fri- och rättigheter. Det blir mycket svårare att peka sin motståndare som ”någon annan” när man berövats möjligheten att använda selektiva etiketter. Den enda etikett som finns kvar är ”reaktionär” för de som vill vrida klockan tillbaka till 1950-talets klass-, köns- och rastänkande.

    Att samlas i en bred kamp för alla människors lika fri- och rättigheter är grunden för att utrota alla fördomar. Vi diskrimineras alla av någon orsak i olika situationer (möjligen med undantag av medelålders långa vältränade män ur ”socialgrupp 1”). Om vi alla kämpar tillsammans så kommer vi alla också att tvingas ifrågasätta våra egna fördomar mot varandra.

    • CNAB skriver:

      Mycket bra kommentar, Gunnar! PP ska stå för Humanism. Det fungerar inte att facka in människor i två olika fållor – Feminister och … vadå? Precis lika illa som ”Är du med mig eller emot mig?” (Busch jr m.fl.)? En av våra största humanister genom tiderna i Sverige, Tage Danielsson, har i sina böcker och tillsammans med kompisen Hasse Alfredsson i filmer och på scenen förklarat vikten av Humanism som ledstjärna i allt mänskligt umgänge. Outtröttligt.

    • Jörgen L skriver:

      Gunnar beskriver läget som att feminism var nåt som behövdes förr i tiden, men att problemet nu är löst.

      Tyvärr är det ju inte riktigt fallet i verkligheten. Även om en stor majoritet verkligen tycker att det borde vara så, så ÄR det ju i verkligheten fortfarande så att könstillhörighet till stor del styr var vi hamnar i samhället. Det är fortfarande så att yrken som domineras av kvinnor är sämre betalda, att det är färre kvinnor på maktpositioner i samhället, att det i väldigt många sammanhang som ”normalfallet” utgår från att en person har ett visst kön.

      Det här drabbar både män och kvinnor, självklart, men det är oftare kvinnor som drar det kortaste strået, och därför är benämningen feminism inte orimlig, Problemet med att försöka ersätta det med humanism blir att det ger intrycket att könsrelaterade begränsningar inte är ett problem, men det är ju helt enkelt inte sant.

      Jämställdhet och lika möjligheter för både män och kvinnor är ju målet och det tror jag egentligen alla är överrens om, i vart fall inom PP. Det som skiljer tror jag är analysen av hur det ser ut idag. Har vi uppnått detta redan och är feminismen bara ett sätt att sätta kvinnor _före_ män, eller är det i allmänhet så att systemet är inrättat så att det är en klar fördel att vara man?

      Så länge kvinnodominerade yrken är klart sämre betalda än mansdominerade så vill jag påstå att det finns mycket kvar att göra.

      Jag tror att de hatiska kommentarerna framför allt kommer från bittra män som på det individuella planet känner sig förfördelade, ungefär på samma sätt som mycket av den hätska rasismen i kommentarsfälten. Man känner sig misslyckad och behöver nån att skylla på. Fenomenet är inte okänt, psykologiskt behöver många människor en syndabock för att förklara varför det inte gått så bra för dem själva. Man ska också vara medveten om att den mekanismen finns på bägge sidor, det finns folk även på den ”feministiska” sidan som gärna skyller ALLA personliga tillkortakommanden på patriarkatet.

      Det är tragiskt att dessa individer från båda sidor tillåts att förstöra diskussionen, för den är för viktig för det. Både män och kvinnor skulle tjäna på att den fördes sakligt och utan bittra undertoner.

      I grunden handlar det ju om att öppna möjligheter för ALLA individer att göra sina egna val utan att könstillhörigheten knuffar en åt ena eller andra hållet. Skillnaden mellan olika män och olika kvinnor är större än de mellan könen i snitt. Då är det nåt fundamentalt fel når könstillhörigheten styr så mycket som den gör idag.

      • Gunnar Östlund skriver:

        Jag menar inte att problemet är löst vad gäller jämlikhet. Jag menar att problemet med att kvinnor ses som passiva varelser utan en egen röst i samhället är löst. I varje fall om man ser till den så kallade västvärlden.

        Jag menar också att om de som diskrimineras för sin hudfärg eller kulturella bakgrund skulle göra gemensam sak med de som diskrimineras för sitt kön så skulle färre arbeta för att utrota fördomar mot den egna gruppen samtidigt som de själva odlar fördomar mot andra grupper.

        Jag uppfattar det som ganska tydligt att många av de män som kämpar för att få bort diskrimieringen i arbetslivet mot invandrare från mellanöstern samtidigt ofta har en ojämlik syn på kvinnors rättigheter. Å andra sidan så kanske det bara är en fördom jag själv omhuldar medan jag upplever att det är svårare att göra en framgångsrik karriär som kortväxt och överviktig?

  5. Ping: Kultur-huliganismen i Sverige – Hotfulla telefonsamtal, Förolämpningar och Nallebombning « Aktivarum

  6. Ping: Snacket om feminismen – en fortsättning | Then Piratska Argus

  7. Thomas skriver:

    Läste inlägget hos My Vingren. Förutom den argt formulerade kommentaren från Hans (som inte innehöll några hot om våld och heller inte några könsord) så finns inget som styrker allt det hon skriver i texten. Varför väljer hon att lägga ut en kommentar som INTE innehåller alla de könsord och alla de hot som hon säger sig få? Varför lägger hon inte ut de mail, FB-kommentarerna eller sms:en som hon hävdar att hon får istället?

    Troligast för att de helt enkelt inte finns. Troligast för att My Vingren helt enkelt ljuger och överdriver.

  8. Tommy skriver:

    För mig är feminism en vilja forcera fram en statistiskt könsfördelning som närmar sig 50% män, 50% kvinnor överallt man tittar. Skiljer det sig mycket mellan hur män och kvinnor som grupper väljer så är detta per automatik ett problem. Feminismen drar sig inte för att lagar och regler ska få särbehandla människor som en slags kompensation för att maktstrukturerna har orsakat att kvinnor och män inte alltid väljer 50% likadant. Feminism tror enbart på likhet inför lagen så länge könsfördelningen procentuellt ligger inom acceptabla nivåer.

    Jämställdism ser jag som en vilja att alla oavsett kön ska få samma rättigheter och skyldigheter i lagar och regler. Dvs, likhet inför lagen. Med dessa definitioner på jämställdism och feminism så är jag emot feminism och för jämställdism.

  9. Erik skriver:

    Kom igen nu… poängen är ju att feminism inte har en entydig definition. Att då försöka säga vad det är för att sedan förkasta det blir tämligen lönlöst. Det intressanta är hur provocerande ordet är. Med tanke på könsfördelningen i PP tror jag inte att PP kommer kalla sig feministiskt så ordet behöver inte dödas mer.

  10. Jag tycker att vi borde skilja på urfeminism och statsfeminism. Ur-feminism är något jag definitivt tycker Piratpartiet borde stödja, medan vi borde ta skarpt avstånd från Statsfeminism. Ur-feministerna är de som var med från början och framförde legitima kram som t ex lika lön för lika arbete. För att tydliggöra skillnaden citerar jag ur-feministen Helene Bergman (låg bakom SR:s första feministiska radioprogram, Radio Ellen) som beskriver statsfeminismen så här:

    ”Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet. Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän.

    Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

    Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.”

  11. Jag har aldrig under alla år jag följt debatten aldrig sett några referenser till nånting ifrån den amerikanska kristna högern. Jag tror inte att den har haft någon stor betydelse i sammanhanget, man gör det nog alldeles för enkelt om man tror att allt går att härleda till kristna högerns retorik. Vad jag har sett har varit en lokal reaktion på svenska missförhållanden.

    Det är trist att du accepterar den nidbild som som förs fram. Realiteten är att det nästan alltid finns hatiska individer på alla sidor, i alla frågor. Jag har stött på rätt många feminister som jag skulle kunna kalla hatiska, personligen ser jag det mer som trasiga människor som kanaliserar sina negativa känslor och frustration genom mer eller mindre påhittade brott emot dom. ”Vita kränkta kvinnor” är nog vara en mer relevant beskrivning än ”Vita kränkta män”, om man ser det med lite perspektiv. Hade jag sett en personlig relation som sett ut så som svenska feminister agerar och pratar om och till män så hade jag ansett det vara ett solklart ”abusive relationship”. Att männen slutligen blir arga och reagerar får nog därmed ses som befogat. Sen är det klart att alla reaktioner inte är bra eller konstruktiva, men det gäller som sagt alla sidor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s