EU vill massregistrera flyktingars fingeravtryck

Idag möttes EUs migrationsministrar i Luxemburg för att diskutera gemensam asylpolitik för unionen. En lovvärd ambition som bland annat Sveriges regering företräder är att standardisera regelverken för att få ett slut på dagens lotteri där landet flyktingar söker asyl i kan vara viktigare än asylskälen. Till denna nya flyktingpolitik har emellertid ett väldigt otrevligt delförslag smugit sig in.

Enligt förslaget skall flyktingar som kommer till EU systematiskt få sina fingeravtryck registrerade och tillgängliggjorda för polismyndigheter i samtliga EU-länder. Förevändningen är som vanligt brottsbekämpning.

Europaportalen:

Den Europeiska datatillsynsmannen, som är en EU-institution, riktade i september mycket hård kritik mot förslaget att ge medlemsländer tillgång till databasen Eurodac med fingeravtryck som används för att registrera asylsökande. Syftet skulle vara att söka efter matchande fingeravtryck i samband med brottsutredningar. Datatillsynsmannen menar att detta är integritetskränkande för en redan utsatt grupp i samhället och frågasätter om detta är polisiärt nödvändigt. Något motsvarande register finns inte för övrig befolkning, resonerar man. Men den aspekten anser Sverige väger lätt emot målet att ro i hamn den nya asyl- och flyktingpolitiken.

Av någon anledning har man alltså fått för sig att folk som inte är från Europa är i behov av lite extra övervakning, eftersom det tydligen är fritt fram att misstänkliggöra alla som flyr våld och förtryck nu. Den unkna stank av rasism som omgärdar förslaget verkar emellertid inte bekymra Sveriges migrationsminister, Tobias Billström (M), som tycker det viktigaste är att de andra EU-länderna går med på att avlasta Sverige från den ”börda” som flyktingströmmarna enligt honom innebär.

Billström tycker för övrigt att det är problematiskt att ”Människor ser en chans att komma ifrån sin sociala misär för några månader i Sverige.” Att en liberalare migrationspolitik skulle göra att desperata människor kunde förvandlas till ett tillskott på den svenska arbetsmarknaden istället för en belastning på de sociala skyddsnäten verkar inte vara en lösning vår migrationsminister eller vår regering behagat överväga.

Sedan Sverigedemokraternas riksdagsinträde har det förts en debatt där vikt ofta fästs vid att undvika misstaget att tro att alla Sverigedemokrater måste vara invandrarfientliga. En betydligt mer aktuell tankevurpa verkar vara att alla invandringsfiender skulle vara Sverigedemokrater.

Annonser

Colorado legaliserar cannabis

Presidentvalet i USA är nu över. Personligen var jag inte så intresserad av vem vinnaren skulle bli när valet stod mellan en Bush-klon och Mitt Romney. Det intressantanste som skulle kunna hända vore om det visar sig att Mitt Romney kniper väljarmajoriteten trots att Barack Obama vunnit elektorsmajoriteten, eftersom det sannolikt skulle spä på motståndet till elektorskollegiet även bland republikaner.
Nej, betydligt mer intressant är att Colorado valt att legalisera cannabis. Inte avkriminalisering för personligt bruk eller medicinsk användning, utan fullskalig legalisering. Detta kommer sannolikt och förhoppningsvis leda till att damluckorna i denna osynliggjorda fråga öppnas. Vi kommer förmodligen inte nås av ringarna på vattnet i Europa på en gång – cannabis lär inte bli en valfråga 2014 – men förr eller senare får nog även vi uppleva konsekvenserna av detta val.

Cannabisfrågan är ett politiskt område där media och politiker länge valt att lägga locket på, även i USA. Den debatten kommer nu att tvingas till ytan. På kort sikt lär det här leda till en våg av folkomröstningar och plenumdebatter i frågan över hela landet. Eftersom stödet för legalisering ligger och skvalpar runt 50% är det svårt att säga vad den politiska konsekvensen av detta skulle bli, men en lång rad avkriminaliseringar skulle sannolikt få debatten att smitta av sig på Europa.

Personligen hoppas jag på att det leder till ett lyft för nivån på debatten här i Sverige. Jag tror nämligen att det finns en intressant diskussion att ha om man bara ställer liberaler mot organiserade nykterister. Då skulle vi få se en ideologisk diskussion om hur vi ser på människors rätt till sin egen kropp.

Idag ligger ribban betydligt lägre, om frågan ens har sådan tur att den tillåts synas, vilket den väldigt sällan har. Resultatet är debatter, vid de få tillfällen de tillåts finnas, som blir lika låga som förutsägbara. Istället för att diskutera den ideologiska kärnfrågan skall det pratas skadeeffekter. Liberalerna inleder vetenskapligt baserade resonemang som oftast hänvisar till konkret forskning. Motståndarsidan kontrar mot någon efterbliven rehabiliteringstomte som får prata om forskningen får säga vad den vill men hen har minsann sett verkligheten på sin villkorslöst subventionerade klinik. TV-journalisten nickar förstående och tycker det är fullt rimligt att vetenskaplig forskning ställs i paritet med självgod vidskepelse.

Om inte ordväxlingen bryts där (det har trots allt gått tio minuter och vi måste ju ägna den återstående halvtimmen programtid åt att låta någon mediearistokrat analysera debatten i efterhand) brukar liberalen förgäves få försöka göra någon form av utilitaristisk apell baserad på minimering av mänskligt lidande varefter motståndaren drabbas av förmynderidamp och begåvar publiken med ett ljud som vagt kan uppfattas som en blandning av härskartekniker och lågiska felslut. Bonuspoäng om moderatorn avstyr eskalationen från föraktfull indignation till impotent vrede med att bolla över frågan till en gammal narkoman som sedan ägnar sin talartid åt att prata om när herion kom till Stockholm för 20 år sedan, utan att riktigt komma till någon poäng eller föra diskussionen vidare. Liberalen hinner få med en halv mening om skadereduktion. Mer förmynderidamp. Ridå.

Det är där någonstans Sverige ligger idag. Knappt. Eftersom frågan inte ges någon plats i det offentliga utrymmet vore det snarare ett framsteg om fler vetenskapligt analfabeta rehabiliteringsnissar fick stiga fram och tvärsäkert affirmera anekdotens legitimitet.

Det steget har i många år verkat fjärran, men i och med beslutet i Colorado kan  vi nu räkna med att debatten kommer hit vare sig vi vill eller inte. Min gissning är att cannabisfrågan kommer segla upp som en intressant bifråga under valet 2018. Även om debatten lär inledas med oändliga led metaforiska häxdoktorer kommer den kanske, med lite tur, att ideologiseras i valrörelsens kölvatten. Piratpartiet har lyckats vända fildelningsdebatten från att handla om ”kopiering är stöld” till att handla om hur vi ser på konsumenters rätt till de immateriella produkter de själva köpt. På samma sätt hoppas jag i framtiden få se en vitaliserad drogdebatt med en lite seriösare ton och en lite högre ribba.

Snabb sammanfattning av Presidentvaldebatten

 Romney öppnade mycket starkt och dominerade under första halvtimmen, särskilt i frågorna om Syrien och Israel. Romney var självsäker och på hugget medan Obama var defensiv och ibland nästan desperat.

Obama lyckades dock komma igen så fort budgeten kom upp och vände debatten när Romney försökte attackera honom för militära satsningar. Vem som hade fördel i debatten om handel med Kina är svårare att avgöra, kanske för att det är den enda utrikespolitiska frågan de har olika åsikter i.

Märkbart för kvällen är hur lång tid det tog för Obama att komma in i sitt vanliga lugn. Sett i ett vakuum var hans prestation inget särskilt, men jämfört med hans vanliga framträdanden kunde man definitivt se fasaden krackelera.

Politisk revision del 2: Styrelsens propositioner

Igår skrev jag om hur Piratpartiet kan placeras på höger/vänster-skalan baserat på beslut fattade på medlemsmötet i våras. Idag tänker jag genomföra samma revision för styrelsens propositioner som nyligen offentliggjordes. Precis som igår har jag delat in samtliga (föreslagna) att-satser i kategorierna höger, vänster, och neutral. Kriterierna är desamma, även om det nu är fler politiska områden som behandlas.

Den neutrala kategoring är generöst utmejslad och innefattar i princip allt relaterat till statlig infrastruktur, även förstatligande av telekominfrastrukturen. Subventioner av landsbyggden är dock fortsatt klassat som vänster. Reformer av byråkratiska regler får betraktas som synonyma med avregleringar och har därför klassats som höger. Avkriminalisering av narkotika har klassats som höger, även om det bör noteras att många i partihögern är mot liberalare droglagstiftning och många i vänsterfåran är för. Vissa förslag har andats vänsterpolitik men varit så pass vagt formulerade att de kategoriserats som neutrala.

Analys
Återigen är dominansen av mittenpolitik tydlig. Immaterialrättskritik, offentlighetsprincip, öppen mjukvara, open access och skydd av privatlivet är mycket framträdande men även områden som ligger utanför våra gamla kärnfrågor finns flera mittenpolitiska förslag. Skol-, biblioteks-, och fängelsepolitik kan särskilt nämnas.

Vad gäller förhållandet mellan vänsterfrågor och högerfrågor är dock vänsterlutningen avsevärt mer tydlig i styrelsens propositioner än i besluten fattade på förra medlemsmötet. Delar av vänsterkategorin utgörs av forsknings- och föreningsstöd som kan antas vinna stöd även bland många liberaler men styrelsen har valt att inte stanna där.

Propositionerna innehåller flera förslag på höjda bidrag och vissa av att-satserna står avsevärt långt åt vänster. Välkomnandet av minskad arbetsdelning kan svåreligen tolkas som något annat än marxistisk alienationsteori och förslaget på minimilön är synnerligen anmärkningsvärt. Även om majoriteten av vänsterförslagen ligger ganska nära den politiska mittfåran och den ideologiska lutningen inte borde överdrivas får dessa faktorer sägas bidra till att propositionerna har en viss vänsterprofil.

Den liberala politiken lyser med sin frånvaro och man får lätt intrycket av att styrelsen i förbifarten lagt till ett par formuleringar om minskad byråkrati mest för sakens skull. Vänsterlutningens påtaglighet är främst begränsad till en handfull yrkanden och hade enkelt kunnat avhjälpas med tydligt liberala förslag.

Den svaga vänsterlutning som kunde konstateras i vårmötets beslut riskerar alltså att med styrelsens propositioner att förstärkas. Ambitionerna på en partipolitisk mittenprofil löper därmed risken att sinkas om inte medlemsmötet väljer bifalla utpräglat högerliberala motioner i andra politiska områden.
Uppdatering: Rådatan finns nu att se här

Politikerna är barn av samma skola som du och jag

Ibland hör jag folk klaga på att politiker aldrig kan ge raka svar, att det är som att de aktivt försöker vara så vaga som möjligt så ofta som möjligt. En gång i tiden kan jag nog själv ha kläckt ur mig den typen av kommentar. Enligt konventionell visdom beror denna politiska tydlighetsfobi på att politiker är oärliga och vill undanhålla sina övertygelser från väljarna för att maximera antalet röster de kan hoppas på. Jag är skeptisk.

Våra politikers debattvanor är nämligen förvillande lika de vanor många av oss anammar i skolan. När det skall grupparbetas, uppsatsskrivas, eller muntlig redovisningshållas kan är tanken att man efter en viss ålder (typ femte klass) skall börja källhänvisa varje gång man gör fakta påståenden. Källhänvisningar är dock fruktansvärt tidsödande, i synnerhet när de skall göras efter högskolornas standardiserade format (oftast Oxford- eller Harvardstandarden).

Till att börja med har man inte sällan fakta i huvudet utan att veta var den kommer ifrån. När man lärde sig det gjorde man en minnesanteckning av att källan var pålitlig, men inte exakt var den var. Vill man göra faktapåståenden får man alltså ge sig i kast med att slå upp saker man redan vet för att sedan formatera den efter de krav som ställs. Det här är en process som kan ta flera timmar, ibland längre tid än det tar att skriva själva uppsatsen. Källförtecknar man inte sina faktapåståenden lär betyget ta skada.

Det som däremot inte kan skada ditt betyg är ickefalsifierbara påståenden. För den som vill maximera sitt betyg och minimera sin arbetsbörda (det vill säga alla) är alltså det rationellaste tillvägagångssättet att använda så mycket löst tyckande och vaga insiuationer som möjligt. Det här kan bli svårare i vissa naturvetenskapliga ämnen, i synnerhet matematik, men i ämnen samhällskunskap, filosofi, sociologi – ja, i princip alla socialvetenskapliga ämnen med – är det i princip det kärnan kring vilken ens studievanor kretsar. Så länge man skriver med gott självförtroende kan man i princip ta högst betyg för givet.  Med andra ord kretsar de skolämnen som ligger politiken närmast kring att ständigt hitta på alltmer kreativa sätt att fylla sina skolarbeten med snömos. Detta gäller från grundskolan hela vägen genom högskolan.

De allra skickligaste eleverna är de som kan recensera en bok utan att ha läst den, skriva ett prov utan att öppna textböckerna, analysera en filosofi baserat på introduktionsparagrafen i wikipediaartikeln, och ändå få högsta betyg. En gång analyserade jag en film genom att kontrastera marxistisk och hegeliansk dialktik, utan att någonsin ha läst Marx eller Hegel. Filmen handlade om rugby.

Hela vårt skolsystem kretsar kring att bestraffa de som använder empiri i sina analyser, och belöna de som fulländat förmågan att aldrig säga något falsifierbart. Det är i denna miljö många politiker inleder sin politiska karriär i ungdomsförbunden.

De politiska ungdomsförbunden domineras med andra ord av en medlems- och aktivistkår som spenderat majoriteten av sitt liv i en miljö som avskräcker från användning av empiri och uppmuntrar till löst tyckande. Hade Platon levt idag hade han kallat fenomenet filodoxa – att älska åsikter. På sin tid observarande han det nämligen också, och han såg det som den diametrala motsatsen till filosofi (att älska vishet). För honom var filodoxa förintelsen av intellektuell debatt, men idag är det kärnan kring vilken vår politiska kultur kretsar.

Vi behöver inte titta långt för att se paralleller inom den politiska diskursen: I debattartiklar skulle nogranna källhänvisningar närmast framstå som pretentiöst och att använda en utförlig källförtäckning när det skall skrivas motioner kommer inte på frågan. Nej, istället skall allt vara fluffigt, tvärsäkert, och framförallt omöjligt att motbevisa. Precis som i skolan.

Piratpartiets breddningsprocess so far: En politisk revision

Piratpartiets breddningsprocess rullar på. Styrelsen presenterade nyligen sina propositioner till höstmötet och inom de närmasta dagarna kommer mötespresidiet även öppna upp för inlämning av motioner. Så hur har det gått hittills? Ja, det beror förstås på vilka mål man har med processen, men konsensus inom partiet verkar vara att vi skall eftersträva en politik som låter oss bilda mittenregering. Mot den bakgrunden har jag gjort en politisk revision av den sakpolitik som antogs på vårmötet tidigare i år.

Jag har delat in alla att-satser i tre kategorier: Höger, neutral, och vänster. Med neutrala menas motioner som varken kan betraktas som höger eller vänster, eller som är både och. Jag har varit ganska generös i min definition av kategorin. I princip hela vår immaterialrättskritik och integritetsvurm hamnar här. Även frågor som eurons vara eller inte vara, fri mjukvara, och bibliotekspolicys räknas hit. Jag har valt att också räkna infrastruktur och statliga allmännyttor så som rätten till el och vatten hit.

Jag har valt att definiera höger-kategorin som mer eller mindre klassisk liberalism, eftersom jag upplever att majoriteten av partihögern är klassiska liberaler, och dit (så väl som vänster, så klart) kan statliginfrastruktur definitivt räknas. Man kan visserligen kritisera att staten tar ansvar för allas rätt till rinnande vatten, men då har vi gått bortom liberalismens ramar och börjar närma oss anarkokapitalism. Med höger menar jag alltså höger som i Margaret Thatcher, inte höger som i Grover Norquist.

Till vänstern hör det som enkelt uttryckt kan kallas socialistiskt. Hit räknar jag även saker som offentligfinansierad forskning, även om många liberala pirater ställt sig positiva till de motionerna. Subventionering av landsbyggden räknas också hit.

Rådatan kan man hitta här. Den är hämtad från mötesprotokollet.

Analys
Utmärkande är den påtagliga dominansen av politik som inte kan placeras på höger/vänster-skalan. Antalet att-satser som kan placeras i kategorin Neutral är mångfaldigt större än antalet att-satser i de andra två kategorierna tillsammans. Hittills har breddningsprocessen alltså präglats av partiets gamla retorik: Att vi ligger utanför den traditionella vänster/höger-skalan.

Bland de blockpolitiska att-satserna är majoriteten vänster. Enbart tre att-satser, alla fokuserade på att slopa offentligt stöd till trossamfund, kan räknas till höger-kategorin. Det bör även anmärkas att dessa eventuellt kan anses vägas upp av en vänster-sats som stipulerar att de istället skall kunna söka pengar på samma villkor som välgörenhetsorganisation.

Det vore emellertid vanskligt att säga att det råder någon form av vänster-slagsida i vår politik. I princip alla att-satser handlar om offentligt forskningsstöd vilket visserligen måste betraktas som ekonomisk vänsterpolitik men ändå ligger inom ramen för vad de flesta liberaler skulle acceptera. Enstaka förslag handlar om subventioner till landsbyggden men gemensamt för samtliga vänster-att-satser är försiktiga formuleringar och vaga referenser till ”satsningar” utan kraftuttryck eller tecken på att förslagen skulle vara särskilt radikala.

Sammanfattningsvis kan det sägas att partiet för närvarande har en svag lutning åt vänster men domineras av politik som inte kan placeras på en höger/vänster-skala (eller måste placeras på mitten). Det skall sägas att vänsterlutning är att förvänta tidigt i denna typ av processer, eftersom offentliga satsningar är det som ligger närmast till hands vid begynnelsen av politiskt manifestskrivande. Det är emellertid viktigt att situationen får en ansvarsfull politisk uppföljning på nästa medlemsmöte som ser till att den svaga lutningen inte förvandlas till en regelrätt vänstervridning. I dagsläget är dock ojämvikten så pass liten att Piratpartiet fortfarande kan sägas ligga ganska nära den politiska mittfåran.

Public Service står inte till offentlighetens tjänst

Regeringen föreslog nyligen att TV- och radiolicensen bör slopas till förmån för en skattefinansieringsmodell. Reaktionerna från Public Service lät inte vänta på sig. Som vanligt går resonemanget att vi behöver oberoende public service för att garantera ”smala program” och objektivnyhetsrapportering. Johan Norberg skriver bra om hur de där smala programmen och det kommersiella oberoendet inte riktigt är sant, och varför vi inte behöver public service-kanaler.

Jag tänkte nu angripa den andra delen av resonemanget: Den oberoende nyhetsrapportering. Till att börja med är tron på att människor skulle kunna vara objektiva helt orimlig. Inom den vetenskapliga professionen, där objektivitet alltid skall eftersträvas, är problemet känt sedan länge. Där använder man peer review för att vrida och vända på alla studier och se efter om forskarna kan ha råkat göra en miss. Här är det inte tal om någon granskningsnämnd som i efterhand kan titta på vissa resultat i efterhand, utan all forskning skall granskas med oblida ögon och därefter upprepas av andra vetenskapsmän innan man ens kan börja tala om något vetenskapligt konsensus. På SVT och SR förväntas vi dock tro på att alla journalister är opartiska baserat enbart på vem som betalar deras lön.

Det är ett fullständigt verklighetsfrånvänt antagande och tittar vi på vad SVT och SR faktiskt rapporterar för nyheter kan vi se att det heller inte stämmer. Jag har tidigare skrivit om SVTs dåliga omdöme och tänkte här gå igenom ett axplock av mindre seriös nyhetsrapportering de gjort sig skyldiga till.

Bevis A. Ett klimattoppmöte vill inte genomföra ”rätt” miljöpolitik. ”Katastrof” tycker SVT. Om man vill ge sig ut för att vara oberoende kanske man inte skall saluföra sina politiska värderingar redan i rubriken.
Bevis B. En politisk debatt har urartat på nätet och en politiker har jämförts med Hitler. Vilken tur att vi har en offentligfinansierad nyhetskanal som kan rapportera om sådant här, annars hade vi aldrig vetat att politiker jämförs med Hitler på internet.

Bevis C. SR rapporterar om släppet av Diablo III. Att det är ett av de hetaste spelsläppen på flera år är man mindre intresserad av, utan det SR vill uppmärksamma oss på är att det är VÅLDSSPEL som saluförs. Man kan tycka att en oberoende nyhetsorganisation borde rikta sig till en bredare publik än paranoida kyrktanter från 1990, men det tyckte inte SR.

Bevis D. Försäkringskassan är i hetluten igen. Inte för att jag brukar ha så mycket emot att folk slår på försäkringskassan, men är det verkligen rimligt att förvänta sig att de skall kunna ställa psykiatriska depressions-diagnoser? Eller menar de att alla människor som förlorat en anhörig skall sjukskrivas villkorslöst så länge de vill? Jag kan liksom tycka att ett halvår är en ganska generös maxgräns på hur länge ”sorg” betraktas som giltig sjukskrivningsorsak, men det tycker inte SVT.

Bevis E. Här måste SVT få pluspoäng för att de rapporterar om något som kanske missgynnar dem som organisation. Faktum kvarstår dock: Miljöpartiet dominerar bland Sveriges journalister samt har gräddfil i mediarapportering, och Public Service är inget undantag.

Bevis F. Här får vi lära oss att en orwelliansk mardröm som tvingats på skolbarn i Brasilien i själva verket är ”intelligent.” Att det är en grov kränkning av elevernas privatliv dribblar SVT enkelt bort med sitt skickliga nyspråk.

Bevis G. Här får vi lyssna på radiopratare misslyckas kapitalt med att uttala ”kopimistsamfundet” och underkänna dess existensberättigande på grund av dess åsikter. Fildelning var tydligen väldigt radikalt. Kommer ni ihåg när SR ifrågasatte abrahamsreligionernas existensberättigande för att deras helgia skrifter förespråkar slaveri och folkmord? Nä, just det.

Bevis H. SVT antyder att det inte finns något att läsa på datorer. I en digital artikel på nätet. Nevermind oberoende, det här är så dumt att det borde ligga till grund för omyndigförklaring.

Bevis I. Här möts vi av otrevliga insinuation om varför man inte borde spela ett spel om att skjuta bin Ladin. Jag baxnar inför möjligheten att SVT på allvar vill att vi skall tycka synd om mannen bakom elfte september-dåden.

Bevis J. Nu skall vi tydligen förfasas över att privata företag tar betalt för varor och tjänster. I en marknadsekonomi är det naturligt att priser ökar när efterfrågan växer, men SVT vill hellre att vi skall använda kösystem av sovjetisk modell. Vi får höra en snyfthistoria om en funktionshindrad tant som vill flytta, och hur dumma de på företaget är som inte genast startar en välgörenhet och ger tanten gräddfil. Att vi har en expansiv socialtjänst som inrättats för den här typen av problem kommer inte ens reportrarna på tanken eftersom de är för upptagna med att propagera mot rätten till egendom. Oberoende journalistik indeed.

Till sist har vi grädden på moset. Tyvärr verkar inte materialet finna tillgängligt på nätet. Om någon hittar det får de gärna hojta till med en länk. Den här artikeln kanske kan användas som referenspunkt. Hursomhelst, låt mig måla upp scenariot för er: Regeringskansliet har sagt upp folk, och trixat lite här och var så att turordningsreglerna skall kunna kringgås. Mot denna bakgrund vill Uppdrag Granskning göra ett program om hur LAS tas på så lite allvar att till och med regeringskansliet försöker komma runt den. Så hur lägger de upp programmet? Ja, man skulle ju kunna förvänta sig en nyanserad debatt om fördelar och nackdelar med LAS, varför den infördes, och vilka konsekvenser den har fått för arbetsmarknaden. NOPE. Istället får vi en lång propagandafilm om hur jävla åsm LAS och turordningsreglerna är och hur onda alla som ogillar dem är eftersom de vill FÖRSTÖRA VÅRAN TRYGGHET. Inte ett ord om att en lag så dålig att inte ens regeringskansliet följer den kanske borde avskaffas. Inte en sekund åt att problematisera en lag som förbjuder arbetsgivare från att säga upp människor som kostar mycket och gör lite. Nej, det enda UG vill förmedla är hur jävla synd det är om människor som sägs upp för att de saknar meriter.

Detta, mina damer och herrar, är nyhetsrapportering i svensk public service. Den är inte nyanserad, den är inte alltid särskilt intelligent, och den är definitivt inte politiskt oberoende. Att vi alla skall tvingas betala för den här sortens oproffsiga dumheter är en förolämpning mot den fria debatten och jag ser definitivt inte någon anledning att behålla den offentliga finansieringen av SVT och SR. Privatisera skiten, säger jag.